Med deckaren Falskspel inleder Philip Kerr sin så kallade Berlin Noir-trilogi, som utspelar sig i Berlin på 1930-talet i nazismens skugga. Boken kan placeras in i den hårdkokta deckargenren som ju är företrädd av författare som Dashiell Hammet och Raymond Chandler.
Privatspanaren Bernhard eller Bernie Günther blir kontaktad av doktor Hermann Six, vars dotter och svärson har bragts om livet. Paret sköts i sitt hem och ett kassaskåp med ädelstenar länsades, innan huset stacks i brand. Bernies uppdrag består i att spåra juvelerna och att lösa mordgåtan. Som privatspanare är Bernie väl etablerad och han har många kontakter som han utnyttjar och sticker till en slant för diverse tjänster.
Det är Berlinmiljön som gör den här historiska deckaren annorlunda och speciell. Falskspelare och skumma handlare gnuggar händerna och köper judarnas värdesaker och smycken till underpriser. Samtidigt rustar staden för de olympiska sommarspelen som hölls i Berlin 1936. Romanen börjar riktigt lovande, men tyvärr kapsejsar berättelsen ungefär halvvägs. Att Göring skymtar förbi i handlingen och ger Bernie ett uppdrag må vara hänt, men att låta detektiven hamna i koncentrationsläger fungerar nog bara på film, även om spänningsfaktorn naturligtvis höjs några grader. Kanske är det den hårdkokta stilen, kanske något annat, men berättelsen griper aldrig riktigt tag i mig, trots deckarens stora potential. Betyget landar på en 3:a.
Lyndsay Fayes historiska deckare New Yorks gudar är den första delen i en planerad serie. Internationellt har Faye fått en del uppmärksamhet för sin debutroman, men i Sverige tycks hon fortfarande vara relativt okänd. Omslaget ser mörkt och dystert ut och åtminstone för mig tog det tid att komma in i romanen, som bitvis kändes seg som kola. Ändå är New Yorks gudar är en kvalitetsroman som avnjutes långsamt, som en lyxig pralin som sakta får smälta i munnen. Berättelsen vindlar sig fram i sakta mak med insprängda tillbakablickar och språket är mustigt och rikt.
Som titeln antyder utspelar sig boken i New York. Året är 1845 och staden bildar sin första poliskår. Timothy Wilde går motvilligt med på att börja arbeta som patrullerande poliskonstapel, efter att ha förlorat allt han äger och har i en brand. En kväll stöter han på en tioårig flicka iklädd ett nattlinne genomdränkt av blod. Flickan leder honom till en plats utanför staden där kvarlevorna av ett stort antal mördade barn hittas. Det visar sig att Timothy Wilde både har sinne för detaljer och en utmärkt slutledningsförmåga likt en erfaren detektiv. Långsamt vaknar yrkesstoltheten till liv över det som kopparstjärnorna uträttar i staden. Den stora frågan är förstås om Wilde ska lyckas att avslöja och fängsla mördaren innan fler offer skördas…
För sin debutroman Scherbenpark nominerades författaren Alina Bronsky till der Deutsche Jugendliteraturpreis 2009. Hennes andra bok Die schärfsten Gerichte der tatarischen Küche stod på den långa listan till Deutscher Buchpreis 2010.
Ungdomsboken Spiegelkind, den första i en planerad trilogi, kom ut 2012. Nu är Bronsky åter aktuell med Spiegelriss, som är den andra delen i serien. Böckerna handlar om att vara annorlunda, om utanförskap och om att finna sig själv. I Spiegelkind försvinner 15-åriga Julis mamma spårlöst. I sökandet efter mamman blir Juli snart varse att hennes mamma är en fe. Tillsammans med en vän försöker Juli att ta reda på mer om feernas förbjudna värld och varför feerna föraktas i samhället. Kul med feer istället för vampyrer, eller hur?!
Bronsky är onekligen en spännande ung tyskspråkig författare, men hennes böcker är tyvärr inte översatta till svenska. Det är väl bara att hoppas på att något förlag i Sverige får upp ögonen för talangfulla Bronsky!
Ubåtar både fascinerar och skrämmer mig. Blotta tanken på att i krigstid vara instängd i en ubåt, långt under ytan, och höra sjunkbomber detonera utanför skrovet, framkallar klaustrofobiska känslor. Snacka om nervpirrande skräckupplevelse!
I Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget (2005) återger Hård af Segerstad och Tamelander ett tiotal episoder hämtade direkt ur verkligheten. Kampen mellan de tyska ubåtarna och de allierades fartyg och flygplan skildras, liksom exempelvis sänkningen av brittiska det fartyget Laconia 1942.
Djupets fångar (2009) av Alex Kershaw är en dokumentärroman som skildrar en ubåtsbesättnings desperata kamp för överlevnad, efter att ubåten träffats och lagt sig på 50 meters djup.
Boken Fientligt hav(2000) av Huchthausen, Kurdin och White beskriver hur en sovjetisk atomubåt havererar utanför Amerikas kust. Det är onekligen en intressant dokumentärroman som utspelar sig under det kalla kriget.
Tre riktigt bra och pulshöjande u-båtsfilmer är: Das Boot; Rött hav samt Jakten på röd oktober. En recension av den sistnämnda filmen samt en rumphuggen trailer hittar du hos filmforum. Ladda för en nervkittlande filmkväll!
Inom kaosforskningen innebär den så kallade fjärilseffekten att en liten, till synes obetydlig händelse kan få stora och oförutsägbara effekter vid ett senare tillfälle och på en annan plats. Exempelvis sägs en fjäril som slår med sina vingar kunna påverka luftströmmarna, så att det längre fram uppstår ett oväder på andra sidan jordklotet…
Karin Alvtegens roman Fjärilseffekten inleds med en dramatisk tågolycka, men sedan får läsaren följa tre personer månaderna före olyckan. Genom spännande tillbakablickar låter Alvtegen oss ana en intrikat väv, där den ena händelsen leder fram till den andra. Individerna tycks famla i blindo, utan att ana vilka konsekvenser deras val kommer att få, inte minst på sikt.
Tre vilsna själar får vi följa: Bodil, som har lämnat sin man och sagt upp sig från jobbet; Viktoria, hennes pressade och perfektionistiska dotter; samt Andreas som lider av posttraumatisk stress och som successivt förlorar fotfästet i tillvaron.
Alvtegen har skrivit en psykologiskt trovärdig roman om ensamhet och relationer som havererar. Mor-dotter-relationen skildras insiktsfullt och med samma vemodiga underton som genomsyrar hela romanen. 5 fjärilar av 5 till Alvtegen!
Nu har Jeffrey Archers En faders synder äntligen landat på bokhandelsdiskarna! Första delen i serien heter Harrys sång och utkom 2012. Jag rekommenderar varmt att du tar dig an böckerna i kronologisk ordning. Mer om första delen kan du läsa här.
I En faders synder tar huvudpersonen Harry Clifton värvning i flottan för att lämna allt bakom sig, inklusive sin käresta. Fartyget torpederas på Atlanten och nästan hela besättningen drunknar. Endast ett fåtal räddas, däribland Harry och en amerikan vid namn Tom Bradshaw. Tom dör dock strax efter räddningen och Harry ser sin chans att ta dennes identitet för att på detta vis klippa alla band till det förflutna. När Harry kliver iland i USA står det klart att Bradshaw är efterlyst för mord…
Säga vad man vill om Archer, men bygga upp en spännande berättelse, det kan han! Jag lät mig fullständigt uppslukas och glömde tid och rum när jag sträckläste En faders synder. Visst är storyn i sig ganska ytlig, osannolik och konstruerad, men jag sväljer ändå betet, för detta är suverän och lättsam underhållning för stunden! Archer har skrivit en familjesaga som är minst lika spännande som en kriminalroman. Boken är en bladvändare med hög spänningsfaktor, högt tempo och en sinnrikt konstruerad intrig. Språket är enkelt och flyter på bra.
Familjesagan är tänkt att omfatta fem delar. Del tre har redan getts ut på engelska och heter Best Kept Secret. Det hade kanske inte skadat att slå ihop verken till tre volymer totalt, för böckerna tar slut alldeles för fort! Att Archer håller sina läsare på sträckbänken och avslutar bok två med en tålamodsprövande cliffhanger, gillar jag inte riktigt. Risken finns tyvärr att läsaren hinner glömma storyn innan nästa del finns tillgänglig. Det är väl bara att hoppas att översättningen inte dröjer alltför länge!
Det läckra bokomslaget med en trådrulle förmedlar intrycket av feelgood, men Allt jag önskar mig väcker snarare känslor av sorg och vemod hos läsaren.
Romanen handlar om Jocelyne, en medelålders kvinna, som driver en sybehörsaffär i den lilla franska staden Arras. Hon är gift med en man som förvirrande nog har det snarlika namnet Jocelyn. Tillsammans har paret två utflugna vuxna barn. På fritiden driver Jocelyne bloggen tioflinkafingrar, där hon förmedlar glädjen i att sticka, sy och brodera.
Livet har sin gilla gång, tills den dag då Jocelyne, som aldrig brukar spela på lotto, vinner 18 miljoner euro. Vad ska hon ta sig till med alla pengar? Pengarna innebär en otrolig chans, men de skrämmer henne samtidigt. Hur ska människor i hennes närhet reagera när de får veta? Och nog behöver vi våra små drömmar i vardagen?
Fransmannen Grégoire Delacourt har skrivit en lättläst, men gripande berättelse om drömmar, svek och krossade förhoppningar. Lycka kan inte köpas för pengar och habegäret hotar att störta oss i fördärvet. Författaren skriver enkelt och rakt på sak utan omsvep. Innehållet berör och texten kretsar kring frågan vad som är viktigt här i livet. Människosynen tycks mig väl dyster, men boken är läsvärd och ger en del att tänka på. Jocelynes slutord är tunga och dröjer sig kvar som en klump i magen.
I våra nordiska grannländer tycks det vara tradition att läsa deckare, eller påskekrim, kring påsk. Jag tycker att det låter som en utmärkt idé med lite spänning mellan påskmåltiderna, så jag plockar fram Jussi Adler-Olsens deckare. Första delen Kvinnan i rummet läste jag för ett bra tag sedan och boken gav absolut mersmak, så nu sätter jag tänderna i Fasanjägarna. Ytterligare delar som har kommit ut är Flaskpost från P, samt Journal 64. Femte delen Marcoeffekten kommer ut i bokhandeln strax efter påsk. Läs gärna dessa böcker i rätt ordning! Min recension av Kvinnan i rummet hittar du här.
Tillsammans med barnen läser jag Lena Sjöbergs Hårdkokta fakta om ägg. Härliga bilder och mycket att upptäcka och lära om ägget. Tips på hur man kokar det perfekta ägget får man också! Rådet är att lägga äggen i kallt vatten och ta tiden från det att vattnet har börjat bubbla på ytan. Löskokta ägg: 3 min, mellankokta: 5 min och hårdkokta ägg: 8 minuter. Äggen kyls med kallt vatten när de har kokat färdigt. Det kan ju vara bra att veta så här i påsktider…
Så här på alla hjärtans dag kan jag inte låta bli att blogga om en kärleksroman…
Robert Goolricks En egen plats kan beskrivas som en modern Romeo och Julia-saga. Boken utspelar sig vid tidpunkten för andra världskriget på landsbygden i Virginia, USA. En främling anländer till bygden på jakt efter en plats där han kan rota sig. Han möter den vackra Sylvan Glass, gift med en av traktens rikaste män, och blir förälskad.
En egen plats är läsvärd, men den faller mig ändå inte riktigt i smaken. Inledningen är poetisk men en smula seg. Det dröjer innan berättelsen tar fart och kärlekshistorien blommar ut. Historien växer efterhand och handlingen tar en överraskande vändning, men riktigt övertygad och berörd blir jag inte. Författaren får dock en ny chans, för hans tidigare roman Trogen hustru sökes står på min läslista. Den sistnämnda boken finns förresten med på årets bokrea, så håll utkik!
Jag föll verkligen pladask för Jojo Moyes Livet efter dig (2012) – ja, hur ska jag annars förklara att jag satt och läste till kvart i två på natten? Boken är en annorlunda kärleksroman som skildrar relationen mellan en totalförlamad ung man och hans sköterska. Trots att boken innehåller en stor portion tragik lockar den rappa dialogen till skratt. Det är helt klart inslaget av humor gör att jag plockar in boken i feelgood-facket.
Efter att med stor behållning ha slukat Livet efter dig bestämde jag mig för att plöja den brittiska författarinnans övriga böcker. På svenska finns Det skyddande regnet (2003), Moln över Arcadia (2005), Brudskeppet (2006) och Silver bay (2007). Det skyddande regnet och Moln över Arcadia läste jag i en flygande fläng, men så här efteråt minns jag knappt vad de handlade om. Perfekt underhållning för stunden, men knappast några litterära mästerverk…Efter 50 sidor i Silverbay tycker jag boken känns förutsägbar och därmed småtråkig. Omslaget förstärker intrycket ”marginellt bättre än en kioskroman”. Nåväl. Jag kommer att läsa ut boken och dessutom vill jag läsa Brudskeppet som jag har hört ska vara riktigt bra.
I oktober 2013 kan vi se fram emot den svenska översättningen av The Girl You Left Behind. Detta enligt Pia Printz förläggare på Printz Publishing. Eftersom jag tyckte så bra om Livet efter dig kan jag inte låta bli att hoppas att denna bok spelar i samma division. Jojo Moyes behöver en fullträff till för att få sitta kvar på tronen som feelgood-drottning – och det unnar jag henne!
På en grillfest i Melbourne örfilas en ouppfostrad och provocerande pojke av en vuxen gäst. Händelsen blir en vattendelare som tvingar släkt och vänner att ta ställning för eller emot örfilen. Det blir en infekterad konflikt som slutligen får avgöras i domstol. Författaren utgår från örfilen, men låter sedan berättelsen svälla till en ingående skildring av den australiensiska medelklassen i dagens Australien.
Liksom flera av personerna i boken Örfilen har den australiensiske författaren Christos Tsiolkas grekiskt påbrå. Författaren fick med denna bok, som 2010 nominerades till Bookerpriset, sitt internationella genombrott. Romanen har översatts, den har blivit en bästsäljare i ett flertal länder och den har blivit en framgångsrik teveserie.
I åtta kapitel skrivna ur olika människors perspektiv får vi följa vitt skilda karaktärer. Boken kan beskrivas som en relationsroman som tuffar på i ett beskedligt tempo. Berättelsen hade vunnit på att kortas ner en smula och på en mer djuplodande behandling av ämnet barnaga. Örfilen är förresten ingen bok som jag skulle rekommendera till en pryd läsare. Det är med förvånansvärd likgiltighet som jag lägger ifrån mig boken. Återstår att se ifall teveserien lyckas bättre med att infria mina förväntningar! Boken får 3 pärlor av 5.
Här bjuder jag på några smällkarameller med ÅRETS BÄSTA i olika kategorier!
Årets bilderbok: Yakup Tokstollen av Ulf Stark och Sara Lundberg. En oemotståndlig bilderbok som blandar humor och allvar på ett medryckande sätt. Den klumpiga pojken Yakup snubblar, tappar saker och gör klantigheter. Vad ska det bli av gossen?
Årets ungdomsroman: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs. En originell och estetiskt tilltalande fantasyberättelse där författaren kreativt har vävt in sällsamma fotografier i handlingen.
Årets skönlitterära bok: Mississippi av Hillary Jordan. Ödesmättad berättelse om rasmotsättningar, kärlek, krig och vänskap. Historien utspelar sig i anslutning till andra världskriget på Mississippis bomullsfält i den amerikanska södern. Läs min recension av boken!
Årets svenska skönlitterära bok / biografi: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg. Författaren fick Augustpriset i klassen skönlitteratur för denna bok, men gränsen mellan skönlitteratur och biografi tycks mig ytterst flytande. Jag skulle vilja betrakta boken som en biografi.
Årets biografi: Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. Tankeväckande bok om en kvinna vars celler har kommit att betyda så mycket för forskningen. Läs min recension av boken!
Årets kärleksroman: Ögonblicket av Douglas Kennedy. Passionerad kärlek i Berlin åren före murens fall. En spännande kärleksberättelse med oväntade vändningar.
Årets ljudbok: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell. Suverän författaruppläsning! Författaren är fenomenal på att imitera och gestaltar sina karaktärer med värme och hjärta. Gardells tolkning av den bitchiga bögen Paul är oförglömlig!
Årets deckare: I tystnaden begravd av Tove Alsterdal. Genreöverskridande deckare som utspelar sig i Tornedalen. Läs min recension av boken!
Årets bladvändare: Harrys sång av Jeffrey Archer. Läs min recension av boken! Fängslande och charmerande familjesaga som garanterat triggar igång läslusten! Första delen i en serie.
Årets fackbok: Vår tid på jorden: välfärd inom planetens hållbara gränser av Johan Rockström och Mattias Klum. Ett praktverk där vetenskapliga data och andlöst vackra fotografier samspelar för att få oss att inse att det brådskar för mänskligheten att skapa en globalt hållbar utveckling.
Så här tycker jag, men vilka böcker skulle du vilja kalla för ”årets bästa”?
När konstnären Mårten Lindgren hittas död i sin bostad på den skånska slätten utanför Tomelilla, tyder allt på att han bragts om livet av en islamistisk fundamentalist, som straff för att han målat karikatyrer av profeten Muhammed. Målarens son Joel Lindgren, som inte talat med sin far på tjugo år, börjar nysta i faderns förehavanden. Efterforskningarna leder till att Joels bild av Mårten blir allt diffusare. Människor tycks ha vitt skilda uppfattningar om den misslyckade målaren och Joel tvingas inse att det nog finns mer en enda sanning om fadern.
Förutom mordgåtan skildras den havererade far-son-relationen. Känslor som skuld, skam och ånger poppar upp till ytan, liksom oläkta sår från barndomen och ett fladdrande hopp om försoning. Berättelsen är spännande och författaren knyter snyggt ihop trådarna i den rafflande upplösningen.
Ljudboken är inläst av Christian Fex på sjungande skånska, vilket jag inledningsvis inte uppskattade. Snart tänkte jag dock om, för uppläsningen passar väl till den skånska miljön. Fex växlar obehindrat mellan skånska, rikssvenska, småländska, danska och svenska med arabisk brytning. Imponerande!
En enda sanning är Lönnaeus tredje, fristående roman. Författaren debuterade 2009 med boken ”Det som ska sonas” och året därefter kom ”Mike Larssons rymliga hjärta”. Jag får definitivt mersmak efter att ha lyssnat på den här välskrivna deckaren!
Det som inte växer är döende beskrivs av förlaget som ”en existentiell thriller, en andlöst spännande berättelse om kaos, utsatthet, vårt förhållande till naturen och den värme som kärleken kan erbjuda”. Inte minst utsikten att få läsa om klimatfrågan i romanform lockade mig. Författaren Jesper Weithz är engagerad i miljöfrågor och grundare av klimattidningen Effekt.
Det unga paret Henrik och Lotte bor med sin dotter Molly i Stockholms skärgård. När romanen börjar ska han precis bege sig ut på en affärsresa, medans hon och parets dotter ska resa till Brasilien där Lotte ska få specialistvård. Tanken är att paret sedan ska sammanstråla på sjukhuset i São Paolo.
Lotte lider av en mycket mystisk och sällsynt sjukdom som bara drabbar gravida. Mystiken kring sjukdomen stör mig, eftersom det får bokens upplägg att kännas konstruerat. Finns sjukdomen ens i verkligheten? Och varför specialistvård i just Brasilien?
Nåväl, inget går som planerat. En taxistrejk ställer till det för Henrik i London och på Arlanda strejkar aktivister mot flygets miljöpåverkan. Lotte och Molly blir strandsatta och kommer inte iväg som de ska. Läsaren vädrar tidigt en annalkande katastrof och nätet dras sakta men säkert åt kring familjen. Klimatförändringar har lett till översvämningskatastrofer runt om i världen, men Lotte och Henrik kämpar på inneslutna i sin egen bubbla. När verkligheten hinner ikapp dem blir det tydligt hur liten människan är inför naturens krafter. Det är onekligen en tänkvärd och spännande klimatdystopi som Weithz har skrivit. Sakta men säkert blir situationen allt mer hotfull och mardrömslik och det bittra slutet rycker oundvikligt närmare…
Efter att ha lyssnat på Återvändaren av författarduon Dan Buthler och Dag Öhrlund känner jag mig minst sagt snuvad på konfekten. Thrillern slutar nämligen mitt i! Visst, det kommer förstås en fortsättning, men jag börjar faktiskt tvivla på att författarna kommer att lyckas att knyta ihop alla lösa trådar. Vill man veta hur det går får man snällt vänta till våren 2013, då Uppgörelsen kommer ut. Inte en chans att jag bryr mig om upplösningen då!
Huvudpersonen, psykopaten Christopher Silfverbielke, kan beskrivas som värsta mördarmaskinen. Snabbt tappar man räkningen över antalet offer – sällan har väl så många bragts om livet i en spänningsroman?! Förutom våld innehåller boken en stor portion grova sexskildringar.
Om jag hade läst Återvändaren i det traditionella bokformatet, hade jag med stor sannolikhet lagt boken åt sidan på ett tidigt stadium. Nu lyssnade jag istället på ljudboken och fortsatte tack vare uppläsaren Stefan Sauks strålande insats. Tänk så mycket uppläsaren betyder för läsupplevelsen! Sauk gestaltar Silfverbjelke på ett ypperligt sätt och hade vid en filmatisering varit som klippt och skuren för huvudrollen. Nja åtminstone om man blundar för det faktum att Sauk inte längre är i 30-årsåldern…
Återvändaren är Buthler och Öhrlunds tredje bok om Christopher Silfverbielke. Första gången som psykopaten dök upp var i boken En nästan vanlig man (2008). Därefter figurerade han i Grannen (2010). Om Jacob Colt, kriminalkommissarien som jagar den kallblodige Silfverbielke, finns ytterligare böcker: Mord.net (2007), Förlåt min vrede (2009) och Ares tecken (2010). Återvändaren kan läsas fristående – jag hade inte läst något av Buthler och Öhrlund tidigare – men ett tristare cliffhangerslut får man leta efter! Vilket magplask!
Med sin nya bok Illdåd befäster Thomas Erikson sin position på den svenska thrillerhimlen. Erikson debuterade 2011 med spänningsromanen Bländverk, den första delen i Alex King-serien. Alex King är beteendevetare och i Bländverk kallas han in för att hjälpa kriminalkommissarie Gabriel Hellmark och inspektör Nina Mander i en komplicerad mordutredning. I den andra boken ”Illdåd” fortsätter polisen att ta hjälp av den skicklige beteendevetaren. Böckerna kan utan vidare läsas fristående och i vilken ordning som helst, men har du möjlighet så börja med den första boken, för du lär vilja läsa bägge!
Illdåd skulle kunna beskrivas som en rättegångsthriller i bästa John Grishamstil. Den unga kvinnan Sara Leijon våldtas av fyra män en lucianatt. Kvinnan släpar sig till polishuset för att anmäla brottet och tekniska bevis säkras. Trots att fallet tycks glasklart blir rättegången oerhört uppslitande för Sara. Sara är fast besluten att få gärningsmännen fällda, men hon är inte beredd vare sig på att den ingående granskningen av hennes privatliv, eller på den smutskastning av henne som person, som männens försvarsadvokater ägnar sig åt. Alex King får till uppgift att stötta och lotsa henne genom den extremt påfrestande processen, men räcker han till? Kommer rättvisa att skipas? Och går det att hysa tilltro till rättssystemet? Erikson är fenomenal på att skildra framför allt brottsoffrets utsatthet och han skänker 10 procent av bokens intäkter till Brottsofferjourerna i Sverige.
Illdåd finns tillgänglig som bok och som ljudbok, inläst av Felix Engström. Utan tvekan plockar jag in Illdåd bland höstens bästa spänningsromaner och jag ser fram emot nästa bok i serien!
På bokmässan halkade jag in på seminariet ”Mord på Västgöta universitet” där Kristina Appelqvist samtalade med Sigbrit Franke, f d universitetskansler och rektor vid Umeå universitet, om gåtor och intriger i universitetsmiljö. Jag som inte hade läst något av Appelqvist blev förstås nyfiken på hennes rykande färska deckare: De blå damerna. Boken är den fjärde fristående pusseldeckaren om rektor Emma Lundgren och kommissarie Filip Alexandersson.
I en fräck konstkupp blir Vincent van Goghs berömda tavla Det gula huset stulen från Konsthallen i Skövde. I hissen i det angränsande biblioteket hittas en kvinna mördad. Kvinnan var medlem i De blå damerna, ett hemligt sällskap bestående av fem väninnor, som alla pluggat konsthistoria i Lund. Läsaren får redan från början följa såväl konsttjuvarna som polisens arbete, men det är en gåta hur mordet har gått till och vem som är skyldig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det förstås finns en koppling till rektor Emma Lundgrens institution…
Appelqvist uppehåller sig inte vid blodiga detaljer och fokuserar inte på brottet. Tvärtom förmedlar författaren nästintill en feel-good-känsla, där uppklarandet av gåtan är det väsentliga. Stor möda har lagts på att få till detaljerna. Någon litterär sensation är det dock inte tal om. Dialogen uppfattar jag som både konstlad och tillrättalagd. Tyvärr griper berättelsen aldrig riktigt tag i mig. Personskildringarna känns ytliga och persongalleriet kunde med fördel ha bantats rejält. Summa summarum ger jag godkänt till denna deckare i mängden.
Det var länge sedan jag läste en så märklig och knepig roman som Loes ”Fvonk”. Exakt hur titeln uttalas är inte så kinkigt, menade författaren, under ett seminarium på Bokmässan i Göteborg nyligen.
Fvonk, en av huvudpersonerna i boken, hyr ut ett rum till en mystisk hyresgäst med ett stort lösskägg. Det visar sig att den skygge hyresgästen heter Jens och är Norges statsminister. Tanken är förstås att läsaren ska associera till verklighetens Jens Stoltenberg. Utbränd, deprimerad och ensam har statsministern beordrats vila och avskildhet. Mellan Fvonk och statsministern utvecklas snart en nära vänskap.
Att försöka beskriva vad detta är för slags roman, tycks mig inte helt enkelt. Särskilt kul tycker jag nämligen inte att historien är, eller ska detta föreställa humor? Bitvis blir handlingen nästan surrealistisk och närmar sig satiren. Men är Stoltenberg så särskilt tacksam att driva med efter Utöja-massakern?
Det är mycket som förbryllar mig med denna bok, såsom exempelvis att de gravida utmålas som en grupp, som man måste passa sig för. Av någon outgrundlig anledning patrullerar de gravida på gatan utanför Fvonks hem. De bevakar och förföljer honom. Men varför? undrar jag konfunderat. Vad författaren menar med begreppet okultur, ställer jag mig också frågande till.
Den absurda och osannolika handlingen tilltalar mig inte alls. Riktigt uttråkad blir jag av all rappakalja! Författaren lyckas definitivt inte slå an några positiva strängar hos mig! Betyget blir därefter: 2 av 5 pärlor.
Glasnyckeln är ett litterärt pris som varje år delas ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet för bästa nordiska kriminalroman. Från Finland nominerades i år Antti Tuomainens Helaren. Årets pris gick dock till den danske författaren Erik Valeurs för boken Det syvende barn.
”Helaren” utspelar sig i Helsingfors i en dyster framtid präglad av miljökatastrofer, krig och väpnade konflikter och sjukdomar. Miljökatastrofen är ett faktum och många stadsdelar i Helsingfors är översvämmade och strömlösa. Det regnar ideligen och människor skyndar hukande fram i regnet, förbi utbrända bilar och gängbråk. Samhället faller samman, jordens klimatflyktingar är rekordmånga, pandemivarningarna haglar tätt och allt är riktigt eländigt.
Vi får följa Tapani Lehtinen som letar efter sin fru Johanna. Hon arbetar som journalist och försvann spårlöst när hon arbetade på en artikel om den så kallade ”Helaren”, en massmördare som härjar i staden och som mördar dem han anser har fått klimatförändringarna att accelerera. Polisen saknar resurser att utreda försvinnandet så Tapani drar igång sitt eget sökande. I takt med att sökandet fortskrider börjar han undra hur väl han egentligen känner sin fru Johanna…
Jag tyckte romanen var lite småseg på mitten och det kryptiska knepiga slutet föll mig inte riktigt i smaken. Den genreöverskridande mixen av mörk framtidsskildring och deckare är dock intressant. Språket är smidigt och rappt. Betyget landar på 4 pärlor för Tuomainens något udda, men läsvärda deckare.
Mikael Niemi, en av mina favoritförfattare, är i höst aktuell med en katastrofroman. Jag kan inte påminna mig när jag läste en bok i denna genre senast. Desto vanligare är det väl med katastroffilmer från Hollywood. Niemis Fallvatten skulle säkerligen passa utmärkt för filmduken också. Undrar just om vi får se en filmatisering så småningom?
Efter flera veckors ihärdigt regnande i norra Norrland svämmar Lule älv över, kraftverksdammarna brister och människor flyr för sina liv när en enorm flodvåg krossar allt i sin väg. Läsaren möter flera olika personer som kämpar för att undkomma de framrusande vattenmassorna. Men det blir aldrig svårt att hålla isär personerna, trots att persongalleriet omfattar tiotalet individer. Katastrofen binder dem samman.
Jag kan tänka mig att det måste ha varit en märklig känsla för Niemi att vid författandet avgöra de olika människornas öden, att leka allsmäktig herre och låta den ene dö och den andre klara sig. Fast den makten har ju författaren alltid över sina romanfigurer… Nåväl. Några scener med sexuellt innehåll framstår som bisarra och väl tillspetsade, men annars slår det mig att Niemi faktiskt håller tillbaka och avstår från att ha med en superhjälte som dyker upp och avvärjer det hotfulla läget. Klockan tickar obönhörligt för de inblandade och den iskalla vattenväggen krossar allt i sin väg…
Romanen är andlöst spännande från första till sista sidan. Definitivt en sträckläsningsbok! Tänk om alla romaner gick lika fort att plöja! Niemi är en ordkonstnär och språket är återhållsamt men precist och uttrycksfullt. Vill man lyssna på Fallvatten finns en författarinläst ljudbok. Den har jag visserligen inte lyssnat på, men Niemi är en fantastiskt bra uppläsare. Vid betygsättningen tvekar jag en smula och velar mellan fyra och fem pärlor.
Hillary Jordans bok Mississippi är en ödesmättad berättelse om rasmotsättningar, kärlek, krig och vänskap. Historien utspelar sig i anslutning till andra världskriget på Mississippis bomullsfält i den amerikanska södern.
Författaren skiftar berättarperspektiv genom att låta sex personer omväxlande komma till tals. Vi får exempelvis följa lantbrukarhustrun Laura som med man och barn lever på en primitiv och nedgången bomullsfarm. Det ständigt återkommande regnet förvandlar gårdsplanen till en tjock sörja av lera och översvämningarna gör vägarna oframkomliga. ”När jag tänker på gården tänker jag på leran” säger Laura i bokens inledning. Den amerikanska titeln Mudbound anspelar för övrigt på den bundenhet till leran och marken som personerna på olika sätt upplever. De svarta arbetarnas livsvillkor är förstås ännu tuffare än de vita jordägarnas…
Redan från första början förstår man att någon kommer att råka illa ut. Det står också tidigt klart vem som kommer att drabbas – och då syftar jag inte på mannen som begravs i första kapitlet. Orättvisorna och rasmotsättningarna eskalerar och tragedin rycker obönhörligt närmare. Detta upplägg gör att jag läser med stigande sorg och med tilltagande vemod.
I slutet av boken finns diskussionsfrågor tänkta som underlag och inspiration för läsecirklar och för egen fördjupning. Det passar bra, för boken väcker många tankar och passar synnerligen väl som bokcirkelslektyr. Den här boken är en pärla med många bottnar som man inte bara lägger ifrån sig. Läs den!
Idag kunde jag packa de 25 böcker av Jan Fridegård som jag beställt på Bokbörsen. Min plan är att beta av romanerna en efter en. I bokhandeln hittar man enbart den så kallade Trälserien. I övrigt är den lässugne hänvisad till bibliotek och antikvariat.
Vad läser man när man ligger och lapar sol på stranden, eller sitter bekvämt tillbakalutad i en solstol vid polen? Vad sägs om något lättsmält som en bra deckare eller en chicklitroman?
Att det för närvarande regnar och regnar och regnar i Sverige har självfallet inte undgått mig. Inte konstigt att sista-minuten-resorna går åt. Själv är jag precis hemkommen från soliga Cypern…
Som soltörstande resenär packar man väl gärna ner något bra att läsa, eller hur?! Petra Östergrens pocket Berättelsen om Esmara fick följa med mig till Agia Napa. Boken är den första delen i en planerad trilogi. Vi får följa den klipska och egensinniga Esmara, som endast fem år gammal får bevittna hur hennes mamma brutalt slås ihjäl. Författaren har onekligen en del gemensamt med sin romanhjältinna. Östergren var tjugotvå år när hennes mamma mördades. Om detta berättar hon i sin självbiografiska bok Att komma till ro med det allra värsta. Esmaras sorg, saknad och skräck skildras insiktsfullt, liksom sökandet efter trygghet och jakten på äventyr och utmaningar.
Esmara växer upp hos släktingar i Tornedalen. Vem som är hennes far är oklart. Natur- och miljöskildringarna i norr hör till de bättre partierna i boken. Som ung kvinna beger sig Esmara till Stockholm för att studera vid Handelshögskolan. Hon börjar handla med fastigheter och lyckas med det ena klippet efter det andra. Fast affärerna går overkligt bra kan jag tycka…
I huvudstaden börjar Esmara umgås med färgstarka personligheter och hon prövar sig oblygt fram på det sexuella området. Säga vad man vill, men nog är det sorgligt när en individs sexuella preferenser tillåts överskugga allt? Jag tänker på Esmaras kärlek Ludde, vars föräldrar resolut tagit avstånd från sitt barn…När jag lägger ifrån mig boken är det med ett stänk av vemod och jag kan inte låta bli att undra hur det ska gå för sorgtyngda Esmara.
Den kanadensiska författarinnan Louise Penny har skrivit ett flertal böcker om kommissarie Gamache och invånarna i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Mörkt motiv är den första i serien.
I utkanten av den lilla byn Three Pines hittas den omtyckta gamla damen Jane Neal liggandes död bland de färggranna höstlöven. Kommissarie Gamache och hans team kallas till platsen för att utreda om det är frågan om en tragisk jaktolycka eller ett mord.
Jane Neal målade, men visade aldrig sina konstverk för någon. Strax före sin död lämnade hon dock in en tavla till konstföreningen för bedömning. Åsikterna om tavlan gick minst sagt isär. Var det frågan om pinsamt klotter av en obegåvad gammal tant, eller ett förstklassiskt exempel på naivistisk konst? Efter en del käbblande valdes verket ut för att få vara med på byns årliga konstutställning. Var tidpunkten för Janes död rent tillfällig, eller trampade Jane någon på tårna med sin konst?
Kommissarie Gamache visar sig vara en mycket god iakttagare. Inget undgår hans skarpa blick. Han är också en utomordentligt god lyssnare, som snappar upp både på vad människor säger och vad de inte säger. Hans nya assistent Nichol visar sig dock sakna denna fingertoppskänsla. Nyutexaminerad, oerfaren och angelägen om att vara till lags lyckas hon med det ena övertrampet efter det andra. Vänligt, men bestämt försöker Gamache hjälpa henne att finna den rätta inställningen. Det är omöjligt att inte bli förtjust i kommissarien. Det enda jag inte gillar med Gamache är hans franskklingande namn, som jag inte förmår att uttala på ett övertygande sätt.
Jag plockar helt klart in Mörkt motiv bland vårens bästa deckare! Precis som det snygga omslaget låter oss ana, är detta en mycket charmerande deckare. En läsvärd mysdeckare med feel-good-känsla, skulle man kunna säga. Jag vill gärna återse Gamache och eftersom jag föredrar att läsa på mitt modersmål hoppas jag att förlaget översätter fler av Louise Pennys böcker till svenska!
Huvudpersonerna i romanen Drömbokhandeln försöker sig på konststycket att starta en bokhandel fylld enbart med bra böcker. Men vad utmärker en bra bok, egentligen? Vad är kvalitet och vem bestämmer? God litteratur för vem och när? Det här är frågor som man kan fundera över både länge och väl.
Att hitta pärlorna i bokfloden är minsann inte så enkelt. Det vet vi bibliotekarier som tvingas göra ett urval, när vi med begränsade resurser, köper in böcker till biblioteket. I Laurence Cossés bok är det en expertkommitté bestående av åtta litteraturkännare som avgör vad som ska säljas i bokhandeln med namnet Au Bon Roman. Vilka som ingår i kommittén är hemligt, för att omöjliggöra ojusta påtryckningar. Lektörerna, som alla arbetar under täcknamn, har enbart kontakt med bokhandlaren.
Etablerandet av den lilla specialbokhandeln rör upp en storm av känslor bland folk. En del reagerar med glädje, men några ratade författare och deras förlag publicerar dräpande, aggressiva artiklar. Bokhandlaren själv utsätts för trakasserier och förtal. När några av de anonyma kommittéledamöterna utsätts för hot och attentat har det blivit hög tid att agera…
Jag noterar att den lilla bokhandeln Au Bon Roman är specifikt inriktad på det franska språkområdet. Det är övervägande skönlitteratur av franskspråkiga författare som saluförs i butiken, även om en del av världslitteraturen också släpps in. Ur ett svenskt perspektiv blir dock urvalet snett, eftersom inte en enda svensk författare nämns. Vilka böcker som platsar i en litterär kanon kan naturligtvis diskuteras. Cossés roman väcker många tankar och funderingar och skulle passa utmärkt att diskutera i en bokcirkel. Åsikterna om boken lär gå isär, gissar jag.
Skildringen av bokhandelns tillblivelse hade med fördel kunnat kortas ner ett antal sidor. Jag höll faktiskt på att tappa boken i badkaret, då jag oavsiktligt nickade till…Drömbokhandeln är för all del en bra bok, även om den inte håller samma höga klass som mästerverken som säljs i bokhandeln Au Bon Roman. Boken levde inte upp till mina högt uppskruvade förväntningar, men kan säkert ändå tilltala människor som arbetar i bokbranschen eller som bara är litterärt intresserade. På sitt sätt är Drömbokhandeln en feel-good-roman som förmedlar kärleken till litteraturen och då inte minst till klassiker och böcker utan bäst-före-datum.
I Grishams bok Bekännelsen får vi följa Donté Drumm, en färgad ung man som dömts till döden för ett brott som han inte har begått. Efter att ha tillbringat nio år i fängelse klämtar klockan för Donté. I elfte timmen, endast fyra dagar före avrättningen, bekänner en nyligen frisläppt sexförbrytare vid namn Travis Boyette för en luthersk pastor att han är den skyldige. Det blir en kamp mot klockan. Ska Dontés försvarsadvokat och pastorn hinna stoppa avrättningen? Och hur trovärdig är denne Boyette egentligen?
Det blir spännande. Oerhört spännande. Men spänningen är allvarstyngd och kuslig, för även om detta är fiktion hade mardrömmen beklämmande nog kunnat vara verklig. Med sorg i hjärtat läser jag i DN 2012-05-15 att en juridikprofessor och hans studenter sammanställt material, som visar att Carlos DeLuna som avrättades 1989 i delstaten Texas var oskyldig…För att citera Grisham:”För varje oskyldig som döms till döden finns en skyldig som går fri.”
Grishams roman är starkt samhällskritisk. Förutom att beskriva ras- och klassmotsättningar levererar Grisham svidande kritik mot dödsstraffet, som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det amerikanska rättssystemet får sig en ordentlig känga. Politikernas röstfiske och behov av att till varje pris hitta en syndabock kritiseras skarpt. Bekännelsen kan läsas som ett briljant inlägg i debatten om dödsstraffets vara eller icke vara. Min djupaste beundran för Grisham och hans vassa penna!
Med den juridiska thrillern har advokaten Grisham definitivt hittat sin nisch som författare. Han har sålt många böcker och jag hoppas innerligt att han har många läsare i Texas. Den här boken kommer inte att lämna dig oberörd. Garanterat inte.
Eftersom jag precis läst Manne Fagerlinds Berg utan rötter, som i likhet med LaPlantes roman kretsar kring Alzheimers sjukdom, kändes det en smula motigt att påbörja läsningen av Det man inte vet. Samtidigt var det just möjligheten att jämföra böckerna som lockade.
Huvudperson i LaPlantes historia är änkan Jennifer White, en 64-årig dement före detta läkare med två vuxna barn. På grund av sin sjukdom har hon en vårdare som inneboende. Jennifer är förvirrad och omtöcknad och lever sitt liv bland skuggor i ett slags halvtillvaro. Ibland lättar dimman, ibland tätnar den och raderar obönhörligt hennes förflutna. Hon skriver i en anteckningsbok för att minnas vardagliga händelser, som annars så lätt suddas ut. Bokens omslag illustrerar detta.
Läsaren matas successivt med information om Jennifers person och liv. Dock framstår hon länge som tämligen anonym och ointressant. Tempot är påfrestande lågt, till och med när Jennifers bästa vän hittas mördad och misstankarna faller på Jennifer, som ju lägligt nog ingenting minns…
Mordfallet till trots vill jag inte beteckna denna bok som en deckare, utan som en sjukdomsskildring. Tyvärr griper Jennifers deprimerande nerförsbacke aldrig riktigt tag i mig, trots en insiktsfull sjukdomsbeskrivning.
Dialogpartierna är en smula otydliga. Repliker kursiveras med undantag av Jennifers uttalanden, som inte markeras. Därmed uppstår ibland en osäkerhet kring vad Jennifer säger och vad hon tänker. Det kan också nämnas att författaren byter berättarperspektiv i boken. Till att börja med är texten skriven i jag-form ur Jennifers perspektiv, men mot slutet växlar författaren till du-form vilket ger ett utifrånperspektiv.
Det blir utan tvekan Fagerlind som drar det längsta strået vid en jämförelse. Orkar man med en bok om Alzheimers rekommenderar jag Fagerlinds ”Berg utan rötter”. Fyra pärlor till Fagerlind och tre till LaPlante.
I sin bok Berg har inga rötter skildrar debutanten Manne Fagerlind insiktsfullt hur nypensionerade Lasse drabbas av Alzheimers. Lasse blir tankspridd, glömsk, tappar tråden och blir fortare trött. Han känner sig ensam och avklädd in på bara skelettet. Att successivt förlora kontrollen, att förlora sig själv och sin personlighet är oerhört smärtsamt för Lasse, men drabbar också hans anhöriga.
Lasse ser tillbaka på sitt misslyckade arbetsliv. Många år av vantrivsel och utanförskap på jobbet har satt sina spår. Desperat försöker Lasse knåpa ihop en deckare för att om möjligt imponera på sina före detta arbetskamrater. Det går inget vidare. Lasses relation till fru och barn lämnar också övrigt att önska.
Lasse gör upp räkningen med sitt liv. Hur har han förvaltat sin tid på jorden? I takt med att sjukdomen eskalerar ändrar Lasse sin berättelse. Fantasi och verklighet flyter ihop. Fagerlinds bok är välskriven och språket är rikt och uttrycksfullt. Halvägs in i boken tyckte jag dock att berättelsen tappade fart och läsningen blev en smula tålamodskrävande. Det är naturligtvis också påfrestande att historien är så sorglig och ämnet tungt. Men Fagerlind har åstadkommit en stark och läsvärd roman med en intressant titel. Jag tvekade en smula vid betygsättningen och avstod därför först från att dela ut pärlor. Efter att ha funderat och velat ett tag, bestämde jag mig dock slutligen för betyget fyra.
Harrys sång är den första boken i en ny serie, som är tänkt att omfatta fem delar. Berättelsen har ett härligt driv och som läsare fängslas man direkt, trots en delvis förutsägbar handling. Boken är svår att släppa och gör sannerligen skäl för epitetet bladvändare!
Vi får följa den lille gossen Harry Clifton, som växer upp med sin ensamstående mor i Bristol. Förhållandena är knappa, så mor och son delar lägenhet med morföräldrarna och en morbror. Morbrodern arbetar som stuvare i hamnen och Harry tänker sig en framtid som hamnarbetare. Men så visar det sig att Harry begåvats med en enastående sångröst. Han får ett körstipendium och kan börja på en exklusiv pojkskola. Trots stipendiet får mamman arbeta hårt för att finansiera sonens skolgång.
Händelserna skildras omväxlande ur Harrys, moderns och övriga personers perspektiv. Pusselbit fogas till pusselbit och så småningom har läsaren bilden klar för sig. En viktig pusselbit handlar om vem som är far till Harry. Archer har skrivit en charmerande familjesaga, som på sikt lär spänna över bortåt 100 år.
Andra boken i serien heter på engelska The Sins of the Father och har precis kommit ut i handeln. Jag hoppas innerligt att förlaget inte vilar på hanen utan snabbt översätter också denna bok till svenska, för jag kan knappt bärga mig! Harrys sång ger jag fem pärlor, inte för att boken utgör någon litterär sensation, utan för att läslusten så klockrent triggas igång. Mer, mer!
En stor del av behållningen med McGraths bok Där ingen har gått utgörs av fascinerande naturbeskrivningar. Det arktiska klimatet och inuitkulturen på Ellesmereön i Kanada skildras utförligt. Ön är till ytan världens tionde största ö, men befolkas endast av runt 170 personer. På inuktitut, det eskimåspråk som talas av inuiter i hela Arktis, heter Ellesmereön Umingmak Nuna, vilket betyder Myskoxland. Det förekommer en del ord och fraser på inuktitut i berättelsen. Enligt författaren låter talad inuktitut mjukt och porlande, som vatten som rinner över stenar i en bäck.
Ellesmereön
Halvinuiten Edie Kiglatuk är en härdad och erfaren vildmarksguide på Ellesmereön. På en jakttur blir en man skjuten, men händelsen tystas ner som en oturlig jaktolycka. När Edies styvson kort därefter råkar illa ut, börjar Edie gräva i det som hänt. Framför allt söker hon svar, för att förstå det som hänt styvsonen.
Boken ger en intressant inblick i inuitkulturen. I ärlighetens namn känns matkulturen långt ifrån lockande. Eller vad sägs om exempelvis råa ägg, rå fisk, sälblodssoppa och blodsoppa? Skildringen av den arktiska miljön och ödemarken drar inledningsvis ner tempot i boken. Intrigerna tätnar dock successivt och tempot ökar i takt med detta. En naturskön filmatisering av boken hade jag gärna sett! Tre eller måhända fyra pärlor delar jag ut till denna kalla polardeckare.
Norna är en verklighetsbaserad berättelse som jag har skrivit till minnet av min farmor Mary och min farfar Henry. De fick endast en kort tid tillsammans, vilket symboliseras av den sällsynta orkidén Norna och dess korta livsprocess. Jag berättar mina farföräldrars historia, samt skriver om sökandet efter mina rötter på min fars sida. Det vackra omslagsfotografiet på blomman är taget av Erik Normark.
Det är alltså jag som har skrivit boken Norna. Strindbergs ord sammanfattar ganska kärnfullt mina känslor inför bokutgivningen: ”Där hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok.”
Förordet är skrivet av Sam Nilsson, f.d. chef för Sveriges Television. Sam var en av initiativtagarna till den släktträff som hölls 2008 i Bastuträsk för ättlingarna till Maria och Olof Nilsson, Sams och Henrys farmor och farfar. Denna släktträff skildras också i boken. För bästa behållning av Norna bör man nog ha ett intresse för historia och släktforskning, gissar jag, som själv är amatör på området. Resultaten av mina efterforskningar sammanfattas i boken i skönlitterär form. Måhända inspirerar det någon till att ta reda på mer om den egna släkten och sedan fatta pennan?
Som lite kuriosa kan jag nämna att det i boken framgår att jag tillhör den så kallade författarsläkten i norr. Ja, jag vet, men lite navelskådare kan man väl få vara, eller? För att citera Sam Nilsson: ”Maria Ragnarssons släktträd är vittgrenat och spännande. Det är också litterärt intressant. Den s.k. Zackariassläkten från Kvavisträsk som omfattar författarna Sara Lidman, P-O Enqvist och Torgny Lindgren är också grenar i det träd som satt outplånliga spår i svensk litteratur.” (ur Sam Nilssons förord i Norna).
Sam välkomsttalade på släktträffen.
2013-04-28: Boken finns inte i lager hos förlaget och kan därför inte längre köpas i nätbokhandeln. På bokbörsen säljer jag förlagsnya exemplar av Norna. Välkommen med din beställning!
Bibliotekarien Göran Kvist har läst Kate Atkinsons gripande böcker. I detta gästinlägg får vi ta del av Görans tankar om verken.
Av de åtta böcker som Kate Atkinson hittills skrivit räknas de fyra sista som deckare men alla åtta är ganska lika. Det handlar om krångliga familjeförhållanden, ofta med incest, våld och mord och dödande av djur.
Den första boken, ”I museets dunkla vrår” var en släktkrönika från 1800-talet och framåt men redan här skymtar det som skall komma sen, bl.a. om hur grymma människor kan vara mot varandra och mot djur.
”Mänsklig krocket” som nästa bok heter utmärker sig för skiftande verkligheter och hur tiden går fram och tillbaka. Det som händer i en verklighet händer igen i en annan fast på ett annat sätt. En ovanligt otäck folkskollärare blir dödad flera gånger av olika personer, bl.a. sin egen fru och under olika omständigheter.
Sen kommer ”Känslomässigt udda” som är en familjekrönika och universitetsroman. Den handlar om huvudpersonens erfarenheter som student vid Dundee universitetet och också om hennes familj. Familjeförhållandena i denna bok är minst sagt komplicerade. Huvudpersonen träffar så småningom sin riktiga pappa, som är privatdetektiv och f.d. polis och dessutom väldigt lik Jackson Brodie, huvudperson i Atkinsons fyra deckare.
Men före dem kommer novellsamlingen ”Inte hela världen” som handlar om världens undergång, världen som vi känner den. Man märker från varje novell hur allt gradvist blir sämre. Och novellerna hänger ihop. Personer från en novell dyker upp i en annan, åtminstone nämns de. Och huvudpersonerna i den första är också det i den sista. I flera av novellerna nämns Buffy vampyrdräparen och hon citeras också.
Slutligen kommer de fyra deckarna och är det två böcker av Atkinson man absolut ska läsa så är det den första av dem, ”De vilseförda” och så novellsamlingen. Jackson Brodie heter privatdetektiven och han beskrivs som en fårhund som vill samla ihop sin hjord. I den första boken handlar det om tre flickor som försvunnit, i ett av fallen för många år sedan. Han lyckas lösa det hela men riktigt bra blir det inte. I de tre följande, ”En god gärning”, ”When will there be good news” och ”Started early, took my dog” fortsätter mönstret. Jackson gör goda gärningar och blir straffad för det men klarar sig på något sätt. I sista boken, hundboken, tar han en hund från ägaren som misshandlar den. Samtidigt är det en kvinnlig f.d. polis, numera säkerhetsvakt på ett varuhus, som tar hand om en liten flicka vars mamma, en prostituerad, misshandlar henne. För de båda f.d. poliserna slutar det hela tveksamt lyckligt, för andra i boken helt olyckligt. Bl.a. finns det en åldrig skådespelerska vid namn Tilly vars olyckliga öde har förföljt mig sen jag läste boken.
Till slut, Atkinsons böcker är fascinerande och gripande och kan bara rekommenderas.
Detta inlägg är skrivet av bibliotekarie Göran Kvist.
Katrine kommer hem till sin mammas lägenhet för att röja, när hennes skröpliga och dementa mor har hamnat på sjukhus. I högen med obetalda räkningar hittar Katrine ett brev från Mäklarcentrum, som meddelar att en spekulant vill förvärva moderns fastighet i Kivikangas, i Haparanda kommun. Kivikangas heter byn i Tornedalen där Katrins mamma är född. Men modern har aldrig velat berätta vare sig om sin uppväxt, eller om huset. Katrin beger sig norrut för att med egna ögon få se moderns barndomshem, innan en eventuell försäljning.
Strax innan Katrine anländer slås en gammal man ihjäl på granngården Rauhala. Vem mördade den gamle gubben och varför? Vem var egentligen Katrines okände morfar? Och vem är den anonyme, mystiske köparen som lagt ett duktigt överbud på moderns fallfärdiga hus? Katrine som till yrket är journalist börjar nysta i det förflutna. Hon reser i en släktings fotspår till Karelen. Bit för bit finner hon sina rötter och sig själv.
Ljudboken är inläst av Anna Maria Käll som läser med en ibland något mörk och skrovlig röst. Hon förmedlar annars texten ganska neutralt och behagligt. Boken innehåller en del fraser på meänkieli. Huruvida Käll klarar tornedalsfinskan kan jag inte alls bedöma, men det klingar åtminstone bra i mina öron.
Jag är helt klart svag för berättelser från norr, så jag njöt verkligen av denna mästerliga Tornedalsskildring! Boken är på sätt och vis genreöverskridande för detta är både en spännande deckare och en fascinerande släktberättelse. Miljöbeskrivningen är målande och jag hade velat skriva att Alsterdal sätter Kivikangas på kartan – men inte hittar jag någon by med det namnet i Tornedalen…Faktum är att det är en fiktiv by. Jag plockar hur som helst in I tystnaden begravd bland årets bästa deckare, för Alsterdal håller mycket hög klass! Läs, läs, läs! Eller lyssna, lyssna, lyssna!
Känslan av död är den fjärde boken om arkeologen Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson. Boken kan utan problem läsas fristående – jag har själv inte läst de tidigare böckerna i serien. Möjligen missade jag en del rörande Ruths och Harrys uppenbart komplicerade relation. Nelson är gift på annat håll, men han är far till Ruths 1-åriga dotter. Ruth lever ensam med sin lilla dotter och katt i ett hus vid Norfolks kust.
På ett museum i Norfolk ska en kista med kvarlevorna från en medeltida biskop öppnas vid en festlig tillställning. Strax innan ceremonin hittar Ruth museiintendenten livlös intill kistan. Nelson får i uppgift att utreda huruvida intendenten har han bragts om livet.
I museets källare finns lådvis med ben som ligger travade i kartonger. Ett rum fullt med ben, A room full of Bones – ja så lyder den engelska originaltiteln. Kranierna och skelettdelarna i fråga är kvarlevorna efter aboriginer. En påtryckningsgrupp kräver att dessa ben ska återlämnas till hemlandet, för att förfäderna ska få ro. Museets förmögne och excentriske ägare har dock inga planer på att lämna tillbaka kvarlevorna. Istället vill han att Ruth ska undersöka benen åt honom.
Persongalleriet i boken är rätt intressant. Ruth, den lätt överviktiga stressade småbarnsmamman känner jag genast sympati för. Hennes vän Cathbad, druid och laboratorieassistent på institutionen för kemi, är färgstark och allestädes närvarande, men kan Ruth verkligen lita på honom? Bob Woonunga, expert på återbördande av kvarlevor tillika granne med Ruth, har också en stark personlighet. Förmår han nedkalla riktiga förbannelser och hur långt är han egentligen beredd att gå för att få hem benen till Australien?
Jag gillar Elly Griffiths snygga balansgång mellan myt och vetenskap. Dubbeltydigheten gör det möjligt att tolka det som sker både rationellt och ur ett andligt eller övernaturligt perspektiv. En spännande och välskriven bladvändare som definitivt ger mersmak. Jag blir åtminstone nyfiken på de tidigare böckerna i serien, för jag vill ha mer!
Få romaner är så omskakande som Susan Abulhawas Morgon i Jenin. Gripande är ett alldeles för tamt uttryck! Berättelsen riktigt skär i hjärtat och får mig att fundera över människans natur och sörja över hur illa vi förmår att göra varandra.
Inledningsvis hade jag problem med att hålla isär personerna i boken, trots ständiga jämförelser med det släktträd som finns alldeles i bokens början. Dessutom bläddrade jag febrilt till ordlistan längst bak för att slå upp det ena arabiska ordet efter det andra. Men redan efter ett par kapitel var jag ordentligt fast! Efter en lite trög start kunde jag konstatera att boken både är välskriven och faktiskt lättläst.
Morgon i Jenin har fått strålande betyg och fina recensioner i pressen. Jag kan bara stämma in i hyllningskören! Texten känns ödesmättad och språket har en närmast poetisk lyskraft. Konflikten mellan Palestina och Israel skildras ur ett palestinskt perspektiv, ur flickan Amals ögon. Hon växer upp i ett palestinskt flyktingläger där hon tillsammans med sin familj får utstå svåra förluster och umbäranden. Vi får läsa om ohyggliga krigsförbrytelser. Det är så man vill lyfta ansiktet mot skyn och förtvivlat utkräva ett gudomligt svar på frågan: Varför? Abulhawa skriver oerhört drabbande och insiktsfullt om kärlek, sorg, hatets grogrunder och om vedergällningens drivkrafter. Personerna i boken må vara fiktiva, men romanen känns rakt igenom äkta.
Missa inte den här pärlan! Betyg fem av fem, för detta är baske mig det bästa som jag har läst på länge! Jag blev verkligen tagen av den här boken! Ladda med näsdukar och läs!
Jenny Holmbergsbok Bara du finns gör mig märkligt kluven. Jag har helt enkelt svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den.
Romanen utspelar sig i en traditionellt kristen värld, där söndagsskola, gudstjänster, bön och kyrkokörer utgör ett naturligt inslag i karaktärernas liv. Holmberg, som studerar teologi, rör sig hemtamt i denna miljö. Karaktärerna strävar efter att leva som goda kristna, men bakom helyllesfasaden simmar många fula fiskar som misshandlar, våldtar, är otrogna och tampas med alkoholism. Tyvärr blir personporträtten rätt summariska och mitt intresse och engagemang triggas aldrig riktigt igång.
Relationen mellan den problemtyngde högstadieeleven Nike och hans nya lärare Anna är central i boken. Någon trovärdig relation är det dock knappast frågan om. Det som får Nike att bli förälskad i Anna är hennes förmåga att vara närvarande i nuet och hennes sätt att verkligen se honom. Bägge bär på mörka hemligheter och de tyr sig snart till varandra och börjar umgås privat. Annas agerande uppfattar jag som både osannolikt och oprofessionellt. Som grädde på moset tycker jag mig höra ett entusiastiskt: Halleluja, visst är det underbart med engagerade lärare som trollbinder de mest skoltrötta?!
Boken har flera parallellhandlingar och Holmberg lyckas ganska bra med att knyta ihop säcken. Prologen och epilogen ramar snyggt in berättelsen. Språkligt är det inte heller så tokigt. Efter en hel del funderande bestämmer jag mig för att betyget får bli tre av fem pärlor.
Låt mig börja med att konstatera att jag flera gånger var ytterst nära att sluta läsa Pojken som slutade gråta. Texten kändes överlag platt, klichéartad och enahanda. Det rika persongalleriet gjorde dessutom att jag upprepade gånger tappade bort mig och hade svårt att hålla reda på vem som var vem. Inte ens efter avslutad läsning har någon endaste karaktär i boken gjort något djupare intryck på mig, tyvärr. Kanske, kanske hade jag tyckt bättre om boken om jag först hade läst Flickan med snö i håret.
Trots att mitt intresse och mitt engagemang inte riktigt ville infinna sig, läste jag envist vidare. I korthet handlar boken om jakten på den pyroman som härjar i småstaden Hagfors i Värmland. Efter flera anlagda villabränder breder skräcken ut sig i det lilla samhället och folk hamstrar brandvarnare och brandsläckare. Journalister och poliser arbetar för högtryck för att få tag på den skyldige. Det blir både kusligt och för all del bitvis spännande. Behållningen för min del bestod i själva upplösningen och skildringen av gärningsmannen. Men jag avslöjar förstås inte vem som är den efterspanade mordbrännaren!
Jag ger betyget godkänt, men inte mer. Det är möjligt att detta är en riktig bladvändare för en del läsare, men jag behövde beklagligt nog tid för att tröska mig igenom den här deckaren. Men sträck på dig Ninni! Rätt som det är har sin bok räddat livet på någon, för säg den läsare som inte ser över eller skaffar nya brandvarnare efter att ha läst boken!
Tistelblomman är Amanda Hellbergs tredje fristående roman om Maja Grå, en ung synsk kvinna. Serien inleddes med debutromanen Styggelsen, som imponerade på mig med sin sinnrika väv av personer, händelser och sammanträffanden. Andra boken i serien Döden på en blek häst är en modern, bitvis mycket obehaglig spökhistoria. Tyvärr tyckte jag inte att andra delen levde upp till mina högt uppskruvade förväntningar. Berättelsen spretar åt alla håll med ett tveksamt resultat. Desto roligare att konstatera att Hellbergs tredje roman är hennes bästa hittills!
Maja är alltså en ung kvinna som ser, som har mediala förmågor. I Tistelblomman har hon och pojkvännen hyrt ett ödsligt hus i Skottland. Självklart är det ett hemsökt hus, som ruvar på många hemskheter. Det gamla förfallna stenhuset i fråga pryder för övrigt det snygga omslaget. Successivt blir stämningen alltmer hotfull och spöklik och Maja börjar få knepiga förnimmelser. Maja mår allt sämre, men förmår inte att berätta för pojkvännen om sina upplevelser. Han känner nämligen inte till hennes synskhet och han trivs utmärkt i huset… Med små medel lyckas Hellberg bygga upp en andlöst spännande historia med drag av gotisk romantik. Fyra pärlor av fem delar jag ut till denna lättlästa bladvändare!
”Röd snö” är en samtidsthriller helt i min smak! Berättelsen håller ett rappt tempo, spänningsfaktorn är hög och avsnitten från laboratoriemiljöerna känns trovärdiga. Det senare är väl måhända inte så konstigt med tanke på att författaren har disputerat i molekylär neurobiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm, där han fortfarande är verksam som forskare.
Ett aggressivt virus blir stulet från ett högrisklaboratorium i Uppsala. Det handlar om en virusvariant av spanska sjukan som kostade många människor livet 1918. I orätta händer kan viruset användas som biologiskt massförstörelsevapen och orsaka massdöd världen över. Den trygge och storväxte kriminalkommissarien Ulf Beow får i uppdrag att utreda laboratorieinbrottet. Utredningen går inledningsvis trögt, men när några djurrättsaktivister hittas mördade upptäcks en koppling till inbrottet. Hittar man mördaren borde man hitta det stulna viruset – och tvärtom. Kampen mot klockan har börjat!
Favorituppläsaren Magnus Roosmann gör som vanligt en strålande insats. Det jag förvånades över när jag lyssnade på boken var Ringstedts tendens att överdrivet noga beskriva detaljer som egentligen inte tillför något. Något konkret exempel minns jag inte, men jag syftar exempelvis på skildringar av typen köksbestyr. Man lägger märke till detta, eftersom man tror att ”här kommer en väsentlig ledtråd”, vilket det alltså inte gör. Nåväl, jag kan utan tvekan ha överseende med denna egenhet, för berättelsen höll mig obönhörligt fängslad. Ringstedt knyter dessutom skickligt ihop berättelsens många trådar. Fyra pärlor av fem delar jag ut, för detta är lysande underhållsfiktion som skulle göra sig utmärkt på film! Det är bara att hoppas på fler verk från den ännu relativt okände debutanten Thomas penna!
Sköra bestar inleds med en mycket dramatisk prolog. På en tjurfäktningsarena i Spanien 1959 dör Manuel Obrador. Amerikanskan Candy finns vid den döende tjurfäktarens sida. Hon köper tjuren som dödade hennes älskade och tar med sig det magnifika djuret hem till Pennsylvania, där tjuren får ströva fritt på hennes ägor. Det udda, men föga attraherande bokomslaget, får i och med dessa händelser sin förklaring.
Resten av Tawni O´Dells roman utspelar sig i nutid. Candy, eller miss Jack, har blivit en gammal dam som lever för sig själv på ett stort pampigt gods. Hennes brorsons dotter övertalar henne att upplåta sitt hem åt två tonårspojkar vars far omkommit i en bilolycka och vars mor flyttat till Arizona. Tragiskt nog bryr sig mamman inte alls om sina barn.
Sakta börjar vänskapen att spira mellan den gamla damen och den yngste pojken Kyle, men den några år äldre brodern Klint har svårare att finna sig tillrätta i den nya miljön. Klint förtärs dessutom av plågsamma minnen av händelser som aldrig borde ha inträffat. Denne bräcklige och sköre tonårspojke bär i tysthet på en tung börda. Efter hand blir det alltmer uppenbart att allt inte står rätt till med Klint. Miss Jack tampas också med gamla undanträngda minnen, men hon lever upp i takt med att minnena poppar upp till ytan.
Det här är en relationsroman av klass som jag läser långsamt och eftertänksamt. Texten är mycket välskriven och stämningsfull, ett förtätat drama så att säga. Personporträtten är psykologiskt trovärdiga och fascinerande. Inte minst övertygar skildringen av de sköra, olyckliga tonårspojkarna. Författarinnan förtjänar verkligen att få uppmärksamhet för denna litterära pärla. Jag har utan tvekan fått mersmak för Tawni O´Dells författarskap! Mina varmaste rekommendationer!
Hittade ett kuvert med ett gelehjärta och en lapp med texten: ”Kärleken får världen att snurra!” i mitt postfack idag! Hjärtligt tack till elevrådet för denna fina hälsning! Alla Hjärtans Dag uppmärksammades på Åbyskolan i Klippan med ballonger, blomblad och utdelning av brev till elever och personal. Dagen till ära delar bibliotekspersonalen här med sig av några heta tips på läsvärda kärleksromaner!
Annelie tipsar om Bernhard Schlinks Högläsaren, Margareta rekommenderar David Nicholls bioaktuella En dag och Barbro gillar ungdomsboken Fallen ängel av Becca Fitzpatrick. Också Lotta kommer att tänka på en ungdomsbok: Katarina von Bredows Hur kär får man bli?
Ytterligare boktips från våra biblioteksassistenter: Christina tipsar om Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren och Ingrid vill slå ett slag för Lena Einhorns relativt nyutkomna bok Siri. Christel K. kommer att tänka på en bok som hon läste för länge sedan: Kärlek het som chili av Laura Esquivel. Christel B. tycker om Jakaranda av Tamara McKinley, som för övrigt också tycks vara en populär författare bland våra låntagare.
Mitt eget tips slutligen får utan tvekan bli Törnfåglarna av Colleen McCullough! Vilken kärleksroman skulle du vilja tipsa om?
Att läsa eller lyssna på ”En dåre fri” är plågsamt, eftersom man sugs in i huvudpersonen Elis ångestfyllda verklighet. I korta kärnfulla kapitel får vi ta del av Elis barndom och hennes sjukdomshistoria. Redan som barn började Eli höra röster och utveckla schizofreni. I takt med att vi får ta del av Elis vardag och minnesbilder växer ett psykologiskt intressant porträtt av en skör, konstnärlig själ fram. Det har spekulerats i media om hur mycket som är självbiografiskt, för det finns onekligen likheter mellan Eli och författarinnan själv.
Eli upplever att golven i sovrummet sluttar och att hon dras till det mörka fönstret som är täckt av en gardin som aldrig dras ifrån. Hennes terapeut lägger en boll på golvet. Bollen ligger still. Trots det känns fönstret farligt. Tänk om hon kastar sig ut? Rasar ut? Glider ut? Bäst att försöka hålla sig fast i de hala möblerna…Eli är självdestruktiv, skär sig, häller kokhett vatten över sig, krossar glas. Deprimerande och obehagligt smärtsam läsning förstås, men samtidigt är detta en mycket trovärdig och insiktsfull berättelse om psykisk sjukdom.
Eli åker in och ut på psyket, utsätts för bältesläggningar, tvångsintagning och tvångsmedicinering. Det är en skrämmande och föga förtroendeingivande bild av psykvården som målas upp. Texten är mycket gripande och drabbande och förtjänar att uppmärksammas. Jag blev hur som helst illa berörd. Förvånande nog lyckas Eli trots sin sjukdom skriva böcker och producera film. Hon är kreativ till och med när hon är som sjukast. I Elis fall går sannerligen skapande och galenskap hand i hand. Slutet är i mitt tycke alltför abrupt, men förmedlar i varje fall en strimma hopp.
Julia Dufvenius gör en nyanserad och finstämd uppläsning som hon prisats för med Sveriges Radios Romanpris 2011. Jag hoppas vi får höra mer av Dufvenius – och av Grimsrud.
”Maneten Turritopsis nutricula är vad man vet i dag den enda levande varelse som kan gå fram och tillbaka i livscykeln. Den har med andra ord evigt liv.” Med dessa rader inleds tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks serie om kriminalkommissarie Walter Gröhn.
Tegenfalk kommer i ”Den felande länken” in på existentiella frågor och han hade med fördel kunnat utforska de stora livsfrågorna ännu mer ingående. Manet-symboliken är smått genialisk och passar synnerligen väl ihop med handlingen! Briljant!
Foto: Alvaro E. Migotto
Låt oss backa bandet en smula och konstatera att första delen i serien heter ”Vredens tid”. En stark debutroman som dock har vissa likheter med Jussi Adler-Olsens ”Kvinnan i rummet”. Det ligger nära till hands att tro att Tegenfalk har inspirerats av danskens bok, men vad vet jag? Bok två i serien ”Nirvanaprojektet” är spännande, även om jag så här i efterhand mest minns boken som ett slags mellanbok. Titeln anspelar på ett forskningsprojekt som syftade till att kartlägga medvetandet eller själen. Försök gjordes också att klona själen för att om möjligt uppnå odödlighet.
”Den felande länken” är som sagt tredje delen i serien. Även om boken inledningsvis summerar tidigare händelser, rekommenderar jag att man läser böckerna i kronologisk ordning. Vi återser karaktärer som vi mött i tidigare böcker: Walter Gröhn förstås och den begåvade polisassistenten Jonna de Brugge, som för övrigt pryder bokens omslag. Journalisten Jörgen Blad jagar vidare i jakten på sitt livs scoop och datahackern Serge blir återigen insyltad.
Walter sörjer fortfarande dottern Martines tragiska död. Hade man med mer avancerad teknik kunnat rädda hennes själ, genom att flytta över hennes själ till en annan människas kropp? För att sluta grubbla och om möjligt komma till klarhet, reser Walter till Frankrike.
Jonna har å sin sida blivit förtjust i en man, men är han den han utger sig för att vara? Vilka lik har han i garderoben? Pressad av en internutredning försöker Jonna rädda sitt skinn genom djärva, men kanske inte fullt så genomtänkta handlingar. Jonna är vidare engagerad i jakten på Leo Bragelers mördare.
Tegenfalk har som synes många trådar att hålla i, när det gäller handlingen. Trots det knyter han skickligt ihop säcken. Slutet är måhända både intelligent och kreativt, men för mig förefaller tanken på att man skulle kunna klona själen så osannolik, att jag inte blir berörd på djupet. Jakten på den felande länken lär väl få fortsätta… Men summa summarum så utgör Tegenfalks trilogi ändå ett spännande tillskott i deckargenren.
Såhär vid nyår avläggs många nyårslöften. Vi är många som hyser förhoppningar om ett nytt, sundare liv. Kanske föreställer du dig att det är nu, som det verkliga livet äntligen ska börja?
I sin nya novellsamling När börjar det riktiga livet betraktar Fredrik Lindström våra ansträngningar och förberedelser inför den dag då livet verkligen börjar. Fast ironiskt nog är det livet som passerar medan vi är upptagna med att göra upp planer inför morgondagen…
Att skriva kort och kärnfullt, men ändå levande och uttrycksfullt är en konst som ”språkmannen” Fredrik Lindström behärskar till fullo. Språkligt och innehållsligt är de korta novellerna i När börjar det riktiga livet en njutning att läsa! Novellsamlingen tillhör det bästa som jag har läst i denna genre på länge. Lysande Fredrik!
Novellen Gosedjuren handlar om en liten gosse, som inte förmår att dela med sig av sitt materiella överflöd, som inte förmår att ge av hjärtat. En tankeväckande berättelse om hur föräldrar visar sina barn, eller inte visar sina barn, kärlek genom att överösa dem med grejer.
I novellen Kvalitetstid kommer författaren in på vår tendens att göra så många saker som möjligt samtidigt. Att effektivt utnyttja alla transportsträckor, att tidsplanera och schemalägga, för att få så mycket kvalitetstid som möjligt…
En tänkvärd och småhumoristisk pärla till bok att börja det nya året med!
Efter det spektakulära slutet i 61 timmar, Lee Childs 14:e bok om actionhjälten Jack Reacher, hade jag höga förväntningar på den 15:e boken, uppföljaren Värt att dö för. Jag hade förväntat mig en tydlig återkoppling, en bra förklaring helt enkelt. Men bortsett från att Reacher uppenbart är mörbultad och skadad efter händelserna i 14:e boken ges ytterst knapphändiga förklaringar till hur hjälten mirakulöst nog klarade livhanken. Fy skäms Lee Child! Som du leker med dina läsare! Att försätta sin hjälte i en helt omöjlig situation med obefintliga överlevnadschanser och sedan oberört tuffa vidare med nästa bok som om inget hänt! Det hade kanske varit bättre om 61 timmar fått avsluta serien?
Värt att dö för innehåller rätt mycket våld. Reacher tar lagen i egna händer och har ihjäl den ena skurken efter den andra. Ur ett etiskt perspektiv finns en hel del att diskutera och att reflektera över för den som är på det humöret.
Även om boken är spännande och jag gillar Magnus Roosmanns hesa raspiga stämma så får jag nog klassa Värt att dö för som en massproducerad, själlös action utan större finess och känsla. Språkligt och litterärt imponerar författaren knappast med sina korthuggna meningar, ständigt återkommande favoritord och upprepningar: Han sa, hon sa, Reacher sa…Förmodligen X, förmodligen Y…Den som är ute efter språklig njutning får söka på annat håll!
Intressant att notera är att vagabonden Reacher faktiskt borstar tänderna i denna bok. Fast med tanke på att han inte har något bagage kan man undra var han förvarar tandborsten. I fickan måhända?
Efter att ha lyssnat på Värt att dö för undrar jag om det inte är dags snart för Lee Child att låta Reacher möta sin överman. Slutgiltigt. Jag känner mig i alla fall redo för att lämna Reacher där han står vid vägrenen för att lifta mot nya äventyr. Min längtan efter en originell kvalitetsroman börjar åter spira.
Vill man ha något välbekant och förutsägbart, men ändå actionfyllt och spännande – ja då passar Lee Childs böcker bra, gärna inlästa som ljudböcker. Magnus Roosmann har läst in flera av Lee Childs romaner. Roosmann är, precis som Katarina Ewerlöf och Tomas Bolme, en av mina favorituppläsare. 61 timmar saknar tyvärr den finess som präglar första boken i serien Dollar, men tack vare Roosmanns starka insats blir det möjligt att överse med berättelsens undermåliga kvalitet litterärt och språkligt.
Säga vad man vill, men jag gillar den klipske, intelligente actionhjälten Jack Reacher. Han är en nutida vagabond som reser lätt, helt utan bagage. När han behöver nya kläder köper han nya och kastar de gamla. Han tycks inte ens äga en tandborste. Borstar han ens tänderna? undrar jag förundrat.
I 61 timmar kommer Reacher till staden Bolton, där en gammal kvinna behöver vittnesskydd. Redan i berättelsens upptakt får vi veta att det är 61 timmar kvar, men till vad? Allteftersom tiden går följer nya tidsangivelser, men syftet med nedräkningen förblir oklar. Vad händer när tiden runnit ut? Mördas den gamla damen, eller rent av Reacher själv? Knappast, nästa bok med Reacher finns ju redan ute i handeln. Inte vill väl författaren ha ihjäl sin kassako, eller? Spänningen stiger successivt fram till det spektakulära slutet, som inte alls faller mig i smaken! Jag drar av en pärla från betyget på grund av den otillfredsställande upplösningen!
Det blir ett lågt betyg för den här boken, endast 2 av 5 pärlor. 61 timmar kan nämligen inte betraktas som något annat än lättsam, massproducerad förströelselitteratur av tveksam kvalitet. Fast visst behöver man okomplicerade böcker ibland? Jag verkar ha behov av något lättsmält och lättuggat just nu, för jag har redan siktet inställt på den femtonde Jack Reacher-thrillern: Värt att dö för. Men jag blir grymt besviken om författaren inte på något vis bygger vidare på händelserna i 61 timmar! Det låga betyget till trots så lockar alltså fortsättningen, för Lee Child behärskar i alla fall konsten att skriva spännande!
Om du gillade En dag av David Nicholls är det här en roman för dig! Syskonmakaren och En dag är bägge utgivna av Printz Publishing, ett relativt nystartat förlag, som ger ut böcker i genren ”intelligent underhållning”.
Relationsromaner kan ibland vara oerhört sega och bara tuffa på till synes planlöst. Jewells berättelse har dock ett tydligt driv framåt, som gör att man vill läsa vidare. Jag uppskattar att spänningen sakta men säkert stegras fram till sista sidan.
I Syskonmakaren får vi följa tre unga vuxna: Lydia, Robyn och Dean. De känner inte till varandras existens och de lever vitt skilda liv. Men utan att veta om det är de syskon – de har samme far, en fransk spermadonator. Syskonen är rotlösa och vilsna, var och en på sitt vis. När de slutligen möts faller bitarna äntligen på plats och de kan landa i tillvaron. Ja, det blir nästan för bra, men vad gör väl det? Jewell har skrivit en underbar feelgood-roman, som fängslar och som får läsaren att må riktigt gott! Romanen är välkomponerad och skickligt skriven. Jag kan varmt rekommendera denna pärla!
Adam Mansbach har skrivit något så ovanligt som en bilderbok för vuxna! Till det yttre ser boken ut som vilken bilderbok som helst, men denna bilderboksparodi har inte barnen som målgrupp utan oss vuxna.
Säg den småbarnsförälder som inte någon gång känt frustration över att barnet inte somnar. ”Jag är kissig”, ”Jag är törstig”, ”Jag kan inte sova”, ”Jag vill ha mitt gosedjur” – låter det bekant? Mansbach har förstås rätt i att det kan vara en tålamodskrävande procedur att natta barn. Inte konstigt att tabubelagda känslor som ”sov nu för fan” kan poppa upp hos den vuxne.
Den första inledande strofen lyder:
Katterna myser med duniga ungar
Lammet ligger nära sin mamma
Du är varm och trygg i din säng, mitt barn
Sov för fan, nu med detsamma
Lite sorgligt att irritaionen hos den vuxne finns här redan från början, tycker jag. De kommade stroferna fortsätter i samma stil. Varje strof inleds med en godnattsagesöt bild, men avslutas med en svordom. Frasen ”sov för fan” är ständigt återkommande och blir faktiskt tjatig. Lite mer finess och variationsrikedom för att ge uttryck åt den vuxnes stigande frustration och krypande irritation hade inte skadat. Idén var god, men jag blir nog mer beklämd än road av denna bok som gjort succé i USA. Kanske går den ändå hem hos trötta småbarnsföräldrar, vad vet jag? En udda presentbok är det i alla fall!
Det nystartade förlaget 2244, som säger sig vilja ge ut färgstark läsning från Svarta havet, rivstartar och gör just det med Elif Shafaks Bastarden från Istanbul. Bokens mix av underhållning och allvar överraskar och imponerar. Berättelsen pendlar mellan feel-goodinslag och det oförsonligt mörka. Författarinnan väjer inte för att skildra Turkiets turbulenta historia med fokus på den turkisk-armeniska konfliken. För detta blev hon 2006 åtalad för att ha ”förolämpat Republiken Turkiet”. Det politiska budskapet är måhända känsligt i Shafaks hemland, men hos mig väcks reslusten till liv. Jag får lust att resa till Turkiet, uppleva den mångfascetterade staden Istanbul och lära känna det turkiska köket. Att det här är en roman för smaklökarna märks exempelvis genom att många kapitel kretsar kring något ätbart såsom: kanel, socker, vanilj, rostade hasselnötter och mandlar. Själva boken har dessutom ett vackert och annorlunda tygomslag med tilltalande design.
I boken får vi framför allt följa två unga flickor: turkiska Aysa och armenisk- amerikanska Armanousch, som reser till Turkiet på jakt efter sin släkthistoria. Armanousch far är armenier, men hennes amerikanska mamma är omgift med en turkisk man. Det är till styvfaderns turkiska släkt som Armanousch olovandes beger sig, omedveten om den komplicerade väven av familjehemligheter. Det här är en roman som gör starkt intryck! Missa den inte! Finns som inbunden bok och som e-bok.
Med Sankta psyko vänder Johan Theorin blad och inleder ett nytt kapitel i sin författarkarriär. Läsare av hans tidigare romaner lär knappast känna igen sig. Tyvärr. Personligen saknar jag de finstämda öländska miljöskildringarna, liksom det paranormala inslaget som funnits i Theorins tidigare verk.
Inledningen till Sankta psyko känns trevande och småseg. Läsningen tar emot, inte minst eftersom man anar att barn kan komma till skada. Förskoleläraren Jan börjar arbeta på förskolan Gläntan, som ligger alldeles intill en psykiatrisk klinik, där barnens föräldrar vårdas. En av Jans arbetsuppgifter består i att eskortera barnen till Sankta Patricias sjukhus, för att de ska få träffa sina föräldrar. Jan börjar fantisera om hur han, osedd, ska kunna ta sig in på det välbevakade mentalsjukhuset. Han är besatt av en av de intagna, en sångerska vid namn Alice Rami. Parallellt skildras i återblickar vad som egentligen hände flera år tidigare, när Jan arbetade på en annan förskola och tappade bort ett barn i skogen…
Jan smyger omkring i korridorer och källarutrymmen och fantiserar om Rami. I takt med att personporträttet av Jan växer fram och blir alltmer psykologiskt intressant, sugs man in i berättelsen. Nyfikenheten väcks till liv och man vill ta del av Jans hemligheter. Det är lätt att föreställa sig en filmatisering med kuslig och obehaglig musik i bästa Hitchcockstil.
Slutet känns en smula oavslutat. I mitt tycke hade författaren kunnat knyta ihop säcken bättre. I skrivande stund har jag ännu inte bestämt mig för om jag ska dela ut tre eller fyra pärlor.
Marie Hermansons senaste roman Himmelsdalen är en oerhört spännande och rafflande berättelse som samtidigt väcker tankar om psykvårdens villkor. Jag lyssnade på ljudboken inläst av Magnus Roosmann, som är en av mina favorituppläsare. Han lyckas förmedla den mardrömslika stämningen alldeles ypperligt!
Daniel besöker sin tvillingbror Max på ett kurhotell i Schweiz, där han vilar upp sig för att komma tillbaka från utbrändhet och depression. Motvilligt går Daniel med på att för några dagar ta broderns plats, eftersom Max har några angelägna ärenden att uträtta. Daniel stannar på kliniken, där han kan leva lyxigt, njuta av den idylliskt vackra naturen och den goda maten. Men dagarna går utan att Max kommer tillbaka och Daniel inser att han har blivit lurad.
Här hettar berättelsen till, för när Daniel avslöjar komplotten blir han inte trodd. I stället hävdar läkarna att han lider av en multipel personlighetsstörning. Visserligen får Daniel lov att röra sig helt fritt i dalen, men att resa därifrån är stört omöjligt. Han får inte heller ringa eller förmedla sig med yttervärlden. Mardrömmen har börjat! Hur bevisar man att man är frisk? Kommer Daniel att bryta ihop och bli sjuk? Vem kan han lita på? Och vad är det för ett ställe som han har hamnat på? Kommer han någonsin därifrån?
”[...] den som klarar av att läsa den här romanen utan att skratta – många gånger – måste sakna en eller annan gen” enligt den norska tidningen Faedrelandsvennen. Nja, kanske saknar jag någon gen i så fall, för så rolig tyckte jag knappast att boken Sameland var. Men för all del lite småhumoristisk är den.
De två vännerna Roy och Leif bestämmer sig för att tjäna storkovan genom att starta ett nordnorskt turistparadis som de kallar SAMELAND. Här ska turisterna kunna kasta lasso, äta renskav, pröva att klä sig i samiska kläder, jojka, klappa renar…Naturligtvis går ingenting som planerat för dessa bägge ”losers”.
Hovden försöker vara humoristisk, men det känns lite krampaktigt och berättelsen lyfter inte riktigt. Filmrättigheterna till boken lär vara sålda och jag tror faktiskt att den här berättelsen gör sig bättre som film. Med gester, kroppsspråk och åtminstone hyfsat bra rolltolkningar från skådespelarna finns förutsättningar för många skratt. Tre pärlor av fem delar jag ut.
Maryse Condé, prisbelönt författare från den karibiska ön Guadeloupe, har med Tills vattnet stiger skrivit en märklig roman med många bottnar.
Romanens inledande kapitel slukar jag och jag njuter av Condés vackra, poetiska språk. Andra avsnitt prövar mitt tålamod till bristningsgränsen med kreolska ord och uttryck, skildringar av politiskt våld och statskupper i en för mig främmande kultur. Läsningen blir tung och krävande. Litterär kvalitet måhända, men knappast lättillgängligt.
Vi får följa läkaren Babakar som tar sig an spädbarnet Anais, när hennes mor dör i barnsäng. Babakar berättar sitt livs historia, berättar om lidanden och vedermödor. Condé nöjer sig inte med detta utan låter också andra romanfigurer berätta sina historier, men på ett sätt som kräver koncentration av läsaren. Det blir många öden och karaktärer att hålla reda på.
Ett märkligt romanbygge och en ovanligt svårbedömd roman som både intresserar och tråkar ut på samma gång. Det gör mig faktiskt nyfiken på Condés övriga romaner.
”Det här är det bästa som jag har skrivit, litterärt sett” kommenterade Jan Guillou sin nya bok Brobyggarna, när jag som hastigast bytte några ord med honom på bokmässan. Eftersom jag bara har läst någon bok av Guillou, har jag svårt att förhålla mig till uttalandet, men känner en viss kluvenhet efter att ha plöjt romanen. Å ena sidan fängslades jag av kärlekshistorien mellan Ingeborg och Lauritz. Hon en kvinna av börd, han en fattig men begåvad fiskarson. Å andra sidan uppfattade jag karaktärerna som alltför ytliga och beträffande det litterära skulle jag inte beteckna romanen som en pärla, trots att den har sina förtjänster. Ken Follett som ju också tagit sig för att skildra 1900-talets historia i romanform, lyckas bättre med ”Giganternas fall”, som dock saknar ett nordiskt perspektiv.
Med Brobyggarna inleder Jan Guillou en ny romanserie kallad Det stora århundradet. Berättelsen tar sin början i Norge, i slutet på 1800-talet, när de tre gossarna Lauritzen blir faderslösa. Det uppdagas snart att pojkarna är ovanligt tekniskt begåvade, vilket får en välgörenhetsorganisation att träda in och bekosta deras utbildning till ingenjörer. Vi får följa två av de tre brödernas fortsatta öden. Bara en av bröderna, Lauritz, återvände till Norge för att med sitt tekniska kunnande återgälda brödernas skuld. De bägge andra flydde fältet på grund av kärleksbekymmer.
Guillou hinner i denna första del avverka första världskriget. Känns som det gick undan. Innan läsaren vet ordet av är första världskriget avklarat. Ett spännande grepp som författaren tar till är dock att kriget skildras utifrån händelserna i Tyska Östafrika, vilket innebär ett annorlunda perspektiv. Säga vad man vill, men det ska bli spännade att följa den här bokserien.
Böckerna på bloggen är indelade i en eller flera kategorier. Klicka i kategorilistan för att hitta böcker som kan passa just dig! Du kan också använda sökrutan här ovanför! Längre ner listar jag böcker och författare som jag har bloggat om.
Det dramatiska omslaget illustrerar stämningen.
Ellesmereön
Foto: Alvaro E. Migotto
