Inom kaosforskningen innebär den så kallade fjärilseffekten att en liten, till synes obetydlig händelse kan få stora och oförutsägbara effekter vid ett senare tillfälle och på en annan plats. Exempelvis sägs en fjäril som slår med sina vingar kunna påverka luftströmmarna, så att det längre fram uppstår ett oväder på andra sidan jordklotet…

Karin Alvtegens roman Fjärilseffekten inleds med en dramatisk tågolycka, men sedan får läsaren följa tre personer månaderna före olyckan. Genom spännande tillbakablickar låter Alvtegen oss ana en intrikat väv, där den ena händelsen leder fram till den andra. Individerna tycks famla i blindo, utan att ana vilka konsekvenser deras val kommer att få, inte minst på sikt.

Tre vilsna själar får vi följa: Bodil, som har lämnat sin man och sagt upp sig från jobbet; Viktoria, hennes pressade och perfektionistiska dotter; samt Andreas som lider av posttraumatisk stress och som successivt förlorar fotfästet i tillvaron.

Alvtegen har skrivit en psykologiskt trovärdig roman om ensamhet och relationer som havererar. Mor-dotter-relationen skildras insiktsfullt och med samma vemodiga underton som genomsyrar hela romanen. 5 fjärilar av 5 till Alvtegen!

Nu har Jeffrey Archers En faders synder äntligen landat på bokhandelsdiskarna! Första delen i serien heter Harrys sång och utkom 2012. Jag rekommenderar varmt att du tar dig an böckerna i kronologisk ordning. Mer om första delen kan du läsa här.

I En faders synder tar huvudpersonen Harry Clifton värvning i flottan för att lämna allt bakom sig, inklusive sin käresta. Fartyget torpederas på Atlanten och nästan hela besättningen drunknar. Endast ett fåtal räddas, däribland Harry och en amerikan vid namn Tom Bradshaw. Tom dör dock strax efter räddningen och Harry ser sin chans att ta dennes identitet för att på detta vis klippa alla band till det förflutna. När Harry kliver iland i USA står det klart att Bradshaw är efterlyst för mord…

Säga vad man vill om Archer, men bygga upp en spännande berättelse, det kan han! Jag lät mig fullständigt uppslukas och glömde tid och rum när jag sträckläste En faders synder. Visst är storyn i sig ganska ytlig, osannolik och konstruerad, men jag sväljer ändå betet, för detta är suverän och lättsam underhållning för stunden! Archer har skrivit en familjesaga som är minst lika spännande som en kriminalroman. Boken är en bladvändare med hög spänningsfaktor, högt tempo och en sinnrikt konstruerad intrig. Språket är enkelt och flyter på bra.

Familjesagan är tänkt att omfatta fem delar. Del tre har redan getts ut på engelska och heter Best Kept Secret. Det hade kanske inte skadat att slå ihop verken till tre volymer totalt, för böckerna tar slut alldeles för fort! Att Archer håller sina läsare på sträckbänken och avslutar bok två med en tålamodsprövande cliffhanger, gillar jag inte riktigt. Risken finns tyvärr att läsaren hinner glömma storyn innan nästa del finns tillgänglig. Det är väl bara att hoppas att översättningen inte dröjer alltför länge!

Det läckra bokomslaget med en trådrulle förmedlar intrycket av feelgood, men Allt jag önskar mig väcker snarare känslor av sorg och vemod hos läsaren.

Romanen handlar om Jocelyne, en medelålders kvinna, som driver en sybehörsaffär i den lilla franska staden Arras. Hon är gift med en man som förvirrande nog har det snarlika namnet Jocelyn. Tillsammans har paret två utflugna vuxna barn. På fritiden driver Jocelyne bloggen tioflinkafingrar, där hon förmedlar glädjen i att sticka, sy och brodera.

Livet har sin gilla gång, tills den dag då Jocelyne, som aldrig brukar spela på lotto, vinner 18 miljoner euro. Vad ska hon ta sig till med alla pengar? Pengarna innebär en otrolig chans, men de skrämmer henne samtidigt. Hur ska människor i hennes närhet reagera när de får veta? Och nog behöver vi våra små drömmar i vardagen?

Fransmannen Grégoire Delacourt har skrivit en lättläst, men gripande berättelse om drömmar, svek och krossade förhoppningar. Lycka kan inte köpas för pengar och habegäret hotar att störta oss i fördärvet. Författaren skriver enkelt och rakt på sak utan omsvep. Innehållet berör och texten kretsar kring frågan vad som är viktigt här i livet. Människosynen tycks mig väl dyster, men boken är läsvärd och ger en del att tänka på. Jocelynes slutord är tunga och dröjer sig kvar som en klump i magen.

Så här på alla hjärtans dag kan jag inte låta bli att blogga om en kärleksroman…

Robert Goolricks En egen plats kan beskrivas som en modern Romeo och Julia-saga. Boken utspelar sig vid tidpunkten för andra världskriget på landsbygden i Virginia, USA. En främling anländer till bygden på jakt efter en plats där han kan rota sig. Han möter den vackra Sylvan Glass, gift med en av traktens rikaste män, och blir förälskad.

 En egen plats är läsvärd, men den faller mig ändå inte riktigt i smaken. Inledningen är poetisk men en smula seg. Det dröjer innan berättelsen tar fart och kärlekshistorien blommar ut. Historien växer efterhand och handlingen tar en överraskande vändning, men riktigt övertygad och berörd blir jag inte. Författaren får dock en ny chans, för hans tidigare roman Trogen hustru sökes står på min läslista. Den sistnämnda boken finns förresten med på årets bokrea, så håll utkik!

Jag föll verkligen pladask för Jojo Moyes Livet efter dig (2012) – ja, hur ska jag annars förklara att jag satt och läste till kvart i två på natten? Boken är en annorlunda kärleksroman som skildrar relationen mellan en totalförlamad ung man och hans sköterska. Trots att boken innehåller en stor portion tragik lockar den rappa dialogen till skratt. Det är helt klart inslaget av humor gör att jag plockar in boken i feelgood-facket.

Efter att med stor behållning ha slukat Livet efter dig bestämde jag mig för att plöja den brittiska författarinnans övriga böcker. På svenska finns Det skyddande regnet (2003), Moln över Arcadia (2005), Brudskeppet (2006) och Silver bay (2007). Det skyddande regnet och Moln över Arcadia läste jag i en flygande fläng, men så här efteråt minns jag knappt vad de handlade om. Perfekt underhållning för stunden, men knappast några litterära mästerverk…Efter 50 sidor i Silverbay tycker jag boken känns förutsägbar och därmed småtråkig. Omslaget förstärker intrycket ”marginellt bättre än en kioskroman”. Nåväl. Jag kommer att läsa ut boken och dessutom vill jag läsa Brudskeppet som jag har hört ska vara riktigt bra.

I oktober 2013 kan vi se fram emot den svenska översättningen av The Girl You Left Behind. Detta enligt Pia Printz förläggare på Printz Publishing. Eftersom jag tyckte så bra om Livet efter dig kan jag inte låta bli att hoppas att denna bok spelar i samma division. Jojo Moyes behöver en fullträff till för att få sitta kvar på tronen som feelgood-drottning – och det unnar jag henne!

På en grillfest i Melbourne örfilas en ouppfostrad och provocerande pojke av en vuxen gäst. Händelsen blir en vattendelare som tvingar släkt och vänner att ta ställning för eller emot örfilen. Det blir en infekterad konflikt som slutligen får avgöras i domstol. Författaren utgår från örfilen, men låter sedan berättelsen svälla till en ingående skildring av den australiensiska medelklassen i dagens Australien.

Liksom flera av personerna i boken Örfilen har den australiensiske författaren Christos Tsiolkas grekiskt påbrå. Författaren fick med denna bok, som 2010 nominerades till Bookerpriset, sitt internationella genombrott. Romanen har översatts, den har blivit en bästsäljare i ett flertal länder och den har blivit en framgångsrik teveserie.

I åtta kapitel skrivna ur olika människors perspektiv får vi följa vitt skilda karaktärer. Boken kan beskrivas som en relationsroman som tuffar på i ett beskedligt tempo. Berättelsen hade vunnit på att kortas ner en smula och på en mer djuplodande behandling av ämnet barnaga. Örfilen är förresten ingen bok som jag skulle rekommendera till en pryd läsare. Det är med förvånansvärd likgiltighet som jag lägger ifrån mig boken. Återstår att se ifall teveserien lyckas bättre med att infria mina förväntningar! Boken får 3 pärlor av 5.

Det som inte växer är döende beskrivs av förlaget som ”en existentiell thriller, en andlöst spännande berättelse om kaos, utsatthet, vårt förhållande till naturen och den värme som kärleken kan erbjuda”. Inte minst utsikten att få läsa om klimatfrågan i romanform lockade mig. Författaren Jesper Weithz är engagerad i miljöfrågor och grundare av klimattidningen Effekt.

Det unga paret Henrik och Lotte bor med sin dotter Molly i Stockholms skärgård. När romanen börjar ska han precis bege sig ut på en affärsresa, medans hon och parets dotter ska resa till Brasilien där Lotte ska få specialistvård. Tanken är att paret sedan ska sammanstråla på sjukhuset i São Paolo.

Lotte lider av en mycket mystisk och sällsynt sjukdom som bara drabbar gravida. Mystiken kring sjukdomen stör mig, eftersom det får bokens upplägg att kännas konstruerat. Finns sjukdomen ens i verkligheten? Och varför specialistvård i just Brasilien?

Nåväl, inget går som planerat. En taxistrejk ställer till det för Henrik i London och på Arlanda strejkar aktivister mot flygets miljöpåverkan. Lotte och Molly blir strandsatta och kommer inte iväg som de ska. Läsaren vädrar tidigt en annalkande katastrof och nätet dras sakta men säkert åt kring familjen.  Klimatförändringar har lett till översvämningskatastrofer runt om i världen, men Lotte och Henrik kämpar på inneslutna i sin egen bubbla. När verkligheten hinner ikapp dem blir det tydligt hur liten människan är inför naturens krafter. Det är onekligen en tänkvärd och spännande klimatdystopi som Weithz har skrivit. Sakta men säkert blir situationen allt mer hotfull och mardrömslik och det bittra slutet rycker oundvikligt närmare…

 Det dramatiska omslaget illustrerar stämningen.

Det var länge sedan jag läste en så märklig och knepig roman som Loes ”Fvonk”. Exakt hur titeln uttalas är inte så kinkigt, menade författaren, under ett seminarium på Bokmässan i Göteborg nyligen.

Fvonk, en av huvudpersonerna i boken, hyr ut ett rum till en mystisk hyresgäst med ett stort lösskägg. Det visar sig att den skygge hyresgästen heter Jens och är Norges statsminister. Tanken är förstås att läsaren ska associera till verklighetens Jens Stoltenberg. Utbränd, deprimerad och ensam har statsministern beordrats vila och avskildhet. Mellan Fvonk och statsministern utvecklas snart en nära vänskap.

Att försöka beskriva vad detta är för slags roman, tycks mig inte helt enkelt. Särskilt kul tycker jag nämligen inte att historien är, eller ska detta föreställa humor? Bitvis blir handlingen nästan surrealistisk och närmar sig satiren. Men är Stoltenberg så särskilt tacksam att driva med efter Utöja-massakern?

Det är mycket som förbryllar mig med denna bok, såsom exempelvis att de gravida utmålas som en grupp, som man måste passa sig för. Av någon outgrundlig anledning patrullerar de gravida på gatan utanför Fvonks hem. De bevakar och förföljer honom. Men varför? undrar jag konfunderat. Vad författaren menar med begreppet okultur, ställer jag mig också frågande till.

Den absurda och osannolika handlingen tilltalar mig inte alls. Riktigt uttråkad blir jag av all rappakalja! Författaren lyckas definitivt inte slå an några positiva strängar hos mig! Betyget blir därefter: 2 av 5 pärlor.

Huvudpersonerna i romanen Drömbokhandeln försöker sig på konststycket att starta en bokhandel fylld enbart med bra böcker. Men vad utmärker en bra bok, egentligen? Vad är kvalitet och vem bestämmer? God litteratur för vem och när? Det här är frågor som man kan fundera över både länge och väl.

Att hitta pärlorna i bokfloden är minsann inte så enkelt. Det vet vi bibliotekarier som tvingas göra ett urval, när vi med begränsade resurser, köper in böcker till biblioteket. I Laurence Cossés bok är det en expertkommitté bestående av åtta litteraturkännare som avgör vad som ska säljas i bokhandeln med namnet Au Bon Roman. Vilka som ingår i kommittén är hemligt, för att omöjliggöra ojusta påtryckningar. Lektörerna, som alla arbetar under täcknamn, har enbart kontakt med bokhandlaren.

Etablerandet av den lilla specialbokhandeln rör upp en storm av känslor bland folk. En del  reagerar med glädje, men några ratade författare och deras förlag publicerar dräpande, aggressiva artiklar. Bokhandlaren själv utsätts för trakasserier och förtal. När några av de anonyma kommittéledamöterna utsätts för hot och attentat har det blivit hög tid att agera…

Jag noterar att den lilla bokhandeln Au Bon Roman är specifikt inriktad på det franska språkområdet. Det är övervägande skönlitteratur av franskspråkiga författare som saluförs i butiken, även om en del av världslitteraturen också släpps in. Ur ett svenskt perspektiv blir dock urvalet snett, eftersom inte en enda svensk författare nämns. Vilka böcker som platsar i en litterär kanon kan naturligtvis diskuteras. Cossés roman väcker många tankar och funderingar och skulle passa utmärkt att diskutera i en bokcirkel. Åsikterna om boken lär gå isär, gissar jag.

Skildringen av bokhandelns tillblivelse hade med fördel kunnat kortas ner ett antal sidor. Jag höll faktiskt på att tappa boken i badkaret, då jag oavsiktligt nickade till…Drömbokhandeln är för all del en bra bok, även om den inte håller samma höga klass som mästerverken som säljs i bokhandeln Au Bon Roman. Boken levde inte upp till mina högt uppskruvade förväntningar, men kan säkert ändå tilltala människor som arbetar i bokbranschen eller som bara är litterärt intresserade. På sitt sätt är Drömbokhandeln en feel-good-roman som förmedlar kärleken till litteraturen och då inte minst till klassiker och böcker utan bäst-före-datum.

Eftersom jag precis läst Manne Fagerlinds Berg utan rötter, som i likhet med LaPlantes roman kretsar kring Alzheimers sjukdom, kändes det en smula motigt att påbörja läsningen av Det man inte vet. Samtidigt var det just möjligheten att jämföra böckerna som lockade.

Huvudperson i LaPlantes historia är änkan Jennifer White, en 64-årig dement före detta läkare med två vuxna barn. På grund av sin sjukdom har hon en vårdare som inneboende. Jennifer är förvirrad och omtöcknad och lever sitt liv bland skuggor i ett slags halvtillvaro. Ibland lättar dimman, ibland tätnar den och raderar obönhörligt hennes förflutna. Hon skriver i en anteckningsbok för att minnas vardagliga händelser, som annars så lätt suddas ut. Bokens omslag illustrerar detta.

Läsaren matas successivt med information om Jennifers person och liv. Dock framstår hon länge som tämligen anonym och ointressant. Tempot är påfrestande lågt, till och med när Jennifers bästa vän hittas mördad och misstankarna faller på Jennifer, som ju lägligt nog ingenting minns…

Mordfallet till trots vill jag inte beteckna denna bok som en deckare, utan som en sjukdomsskildring. Tyvärr griper Jennifers deprimerande nerförsbacke aldrig riktigt tag i mig, trots en insiktsfull sjukdomsbeskrivning.

Dialogpartierna är en smula otydliga. Repliker kursiveras med undantag av Jennifers uttalanden, som inte markeras. Därmed uppstår ibland en osäkerhet kring vad Jennifer säger och vad hon tänker. Det kan också nämnas att författaren byter berättarperspektiv i boken. Till att börja med är texten skriven i jag-form ur Jennifers perspektiv, men mot slutet växlar författaren till du-form vilket ger ett utifrånperspektiv.

Det blir utan tvekan Fagerlind som drar det längsta strået vid en jämförelse. Orkar man med en bok om Alzheimers rekommenderar jag Fagerlinds ”Berg utan rötter”. Fyra pärlor till Fagerlind och tre till LaPlante.

I sin bok Berg har inga rötter skildrar debutanten Manne Fagerlind insiktsfullt hur nypensionerade Lasse drabbas av Alzheimers. Lasse blir tankspridd, glömsk, tappar tråden och blir fortare trött. Han känner sig ensam och avklädd in på bara skelettet. Att successivt förlora kontrollen, att förlora sig själv och sin personlighet är oerhört smärtsamt för Lasse, men drabbar också hans anhöriga.

Lasse ser tillbaka på sitt misslyckade arbetsliv. Många år av vantrivsel och utanförskap på jobbet har satt sina spår. Desperat försöker Lasse knåpa ihop en deckare för att om möjligt imponera på sina före detta arbetskamrater. Det går inget vidare. Lasses relation till fru och barn lämnar också övrigt att önska.

Lasse gör upp räkningen med sitt liv. Hur har han förvaltat sin tid på jorden? I takt med att sjukdomen eskalerar ändrar Lasse sin berättelse. Fantasi och verklighet flyter ihop. Fagerlinds bok är välskriven och språket är rikt och uttrycksfullt. Halvägs in i boken tyckte jag dock att berättelsen tappade fart och läsningen blev en smula tålamodskrävande. Det är naturligtvis också påfrestande att historien är så sorglig och ämnet tungt. Men Fagerlind har åstadkommit en stark och läsvärd roman med en intressant titel. Jag tvekade en smula vid betygsättningen och avstod därför först från att dela ut pärlor. Efter att ha funderat och velat ett tag, bestämde jag mig dock slutligen för betyget fyra.

Harrys sång är den första boken i en ny serie, som är tänkt att omfatta fem delar. Berättelsen har ett härligt driv och som läsare fängslas man direkt, trots en delvis förutsägbar handling. Boken är svår att släppa och gör sannerligen skäl för epitetet bladvändare!

Vi får följa den lille gossen Harry Clifton, som växer upp med sin ensamstående mor i Bristol. Förhållandena är knappa, så mor och son delar lägenhet med morföräldrarna och en morbror. Morbrodern arbetar som stuvare i hamnen och Harry tänker sig en framtid som hamnarbetare. Men så visar det sig att Harry begåvats med en enastående sångröst. Han får ett körstipendium och kan börja på en exklusiv pojkskola. Trots stipendiet får mamman arbeta hårt för att finansiera sonens skolgång.

Händelserna skildras omväxlande ur Harrys, moderns och övriga personers perspektiv. Pusselbit fogas till pusselbit och så småningom har läsaren bilden klar för sig. En viktig pusselbit handlar om vem som är far till Harry. Archer har skrivit en charmerande familjesaga, som på sikt lär spänna över bortåt 100 år.

Andra boken i serien heter på engelska The Sins of the Father och har precis kommit ut i handeln. Jag hoppas innerligt att förlaget inte vilar på hanen utan snabbt översätter också denna bok till svenska, för jag kan knappt bärga mig! Harrys sång ger jag fem pärlor, inte för att boken utgör någon litterär sensation, utan för att läslusten så klockrent triggas igång. Mer, mer!

Få romaner är så omskakande som Susan Abulhawas Morgon i Jenin. Gripande är ett alldeles för tamt uttryck! Berättelsen riktigt skär i hjärtat och får mig att fundera över människans natur och sörja över hur illa vi förmår att göra varandra.

Inledningsvis hade jag problem med att hålla isär personerna i boken, trots ständiga jämförelser med det släktträd som finns alldeles i bokens början. Dessutom bläddrade jag febrilt till ordlistan längst bak för att slå upp det ena arabiska ordet efter det andra. Men redan efter ett par kapitel var jag ordentligt fast! Efter en lite trög start kunde jag konstatera att boken både är välskriven och faktiskt lättläst.

Morgon i Jenin har fått strålande betyg och fina recensioner i pressen. Jag kan bara stämma in i hyllningskören! Texten känns ödesmättad och språket har en närmast poetisk lyskraft. Konflikten mellan Palestina och Israel skildras ur ett palestinskt perspektiv, ur flickan Amals ögon. Hon växer upp i ett palestinskt flyktingläger där hon tillsammans med sin familj får utstå svåra förluster och umbäranden. Vi får läsa om ohyggliga krigsförbrytelser. Det är så man vill lyfta ansiktet mot skyn och förtvivlat utkräva ett gudomligt svar på frågan: Varför? Abulhawa skriver oerhört drabbande och insiktsfullt om kärlek, sorg, hatets grogrunder och om vedergällningens drivkrafter. Personerna i boken må vara fiktiva, men romanen känns rakt igenom äkta.

Missa inte den här pärlan! Betyg fem av fem, för detta är baske mig det bästa som jag har läst på länge! Jag blev verkligen tagen av den här boken! Ladda med näsdukar och läs!

Sköra bestar inleds med en mycket dramatisk prolog. På en tjurfäktningsarena i Spanien 1959 dör Manuel Obrador. Amerikanskan Candy finns vid den döende tjurfäktarens sida. Hon köper tjuren som dödade hennes älskade och tar med sig det magnifika djuret hem till Pennsylvania, där tjuren får ströva fritt på hennes ägor. Det udda, men föga attraherande bokomslaget, får i och med dessa händelser sin förklaring.

Resten av Tawni O´Dells roman utspelar sig i nutid. Candy, eller miss Jack, har blivit en gammal dam som lever för sig själv på ett stort pampigt gods. Hennes brorsons dotter övertalar henne att upplåta sitt hem åt två tonårspojkar vars far omkommit i en bilolycka och vars mor flyttat till Arizona. Tragiskt nog bryr sig mamman inte alls om sina barn.

Sakta börjar vänskapen att spira mellan den gamla damen och den yngste pojken Kyle, men den några år äldre brodern Klint har svårare att finna sig tillrätta i den nya miljön. Klint förtärs dessutom av plågsamma minnen av händelser som aldrig borde ha inträffat. Denne bräcklige och sköre tonårspojke bär i tysthet på en tung börda. Efter hand blir det alltmer uppenbart att allt inte står rätt till med Klint. Miss Jack tampas också med gamla undanträngda minnen, men hon lever upp i takt med att minnena poppar upp till ytan.

Det här är en relationsroman av klass som jag läser långsamt och eftertänksamt. Texten är mycket välskriven och stämningsfull, ett förtätat drama så att säga. Personporträtten är psykologiskt trovärdiga och fascinerande. Inte minst övertygar skildringen av de sköra, olyckliga tonårspojkarna. Författarinnan förtjänar verkligen att få uppmärksamhet för denna litterära pärla. Jag har utan tvekan fått mersmak för Tawni O´Dells författarskap! Mina varmaste rekommendationer!

Att läsa eller lyssna på ”En dåre fri” är plågsamt, eftersom man sugs in i huvudpersonen Elis ångestfyllda verklighet. I korta kärnfulla kapitel får vi ta del av Elis barndom och hennes sjukdomshistoria. Redan som barn började Eli höra röster och utveckla schizofreni. I takt med att vi får ta del av Elis vardag och minnesbilder växer ett psykologiskt intressant porträtt av en skör, konstnärlig själ fram. Det har spekulerats i media om hur mycket som är självbiografiskt, för det finns onekligen likheter mellan Eli och författarinnan själv.

Eli upplever att golven i sovrummet sluttar och att hon dras till det mörka fönstret som är täckt av en gardin som aldrig dras ifrån. Hennes terapeut lägger en boll på golvet. Bollen ligger still. Trots det känns fönstret farligt. Tänk om hon kastar sig ut?  Rasar ut? Glider ut? Bäst att försöka hålla sig fast i de hala möblerna…Eli är självdestruktiv, skär sig, häller kokhett vatten över sig, krossar glas. Deprimerande och obehagligt smärtsam läsning förstås, men samtidigt är detta en mycket trovärdig och insiktsfull berättelse om psykisk sjukdom.

Eli åker in och ut på psyket, utsätts för bältesläggningar, tvångsintagning och tvångsmedicinering. Det är en skrämmande och föga förtroendeingivande bild av psykvården som målas upp. Texten är mycket gripande och drabbande och förtjänar att uppmärksammas. Jag blev hur som helst illa berörd. Förvånande nog lyckas Eli trots sin sjukdom skriva böcker och producera film. Hon är kreativ till och med när hon är som sjukast. I Elis fall går sannerligen skapande och galenskap hand i hand. Slutet är i mitt tycke alltför abrupt, men förmedlar i varje fall en strimma hopp.

Julia Dufvenius gör en nyanserad och finstämd uppläsning som hon prisats för med Sveriges Radios Romanpris 2011. Jag hoppas vi får höra mer av Dufvenius – och av Grimsrud.

Om du gillade En dag av David Nicholls är det här en roman för dig! Syskonmakaren och En dag är bägge utgivna av Printz Publishing, ett relativt nystartat förlag, som ger ut böcker i genren ”intelligent underhållning”.

Relationsromaner kan ibland vara oerhört sega och bara tuffa på till synes planlöst. Jewells berättelse har dock ett tydligt driv framåt, som gör att man vill läsa vidare. Jag uppskattar att spänningen sakta men säkert stegras fram till sista sidan.

I Syskonmakaren får vi följa tre unga vuxna: Lydia, Robyn och Dean. De känner inte till varandras existens och de lever vitt skilda liv. Men utan att veta om det är de syskon – de har samme far, en fransk spermadonator. Syskonen är rotlösa och vilsna, var och en på sitt vis. När de slutligen möts faller bitarna äntligen på plats och de kan landa i tillvaron. Ja, det blir nästan för bra, men vad gör väl det? Jewell har skrivit en underbar feelgood-roman, som fängslar och som får läsaren att må riktigt gott! Romanen är välkomponerad och skickligt skriven. Jag kan varmt rekommendera denna pärla!

Det nystartade förlaget 2244, som säger sig vilja ge ut färgstark läsning från Svarta havet, rivstartar och gör just det med Elif Shafaks Bastarden från Istanbul. Bokens mix av underhållning och allvar överraskar och imponerar. Berättelsen pendlar mellan feel-goodinslag och det oförsonligt mörka. Författarinnan väjer inte för att skildra Turkiets turbulenta historia med fokus på den turkisk-armeniska konfliken. För detta blev hon 2006 åtalad för att ha ”förolämpat Republiken Turkiet”. Det politiska budskapet är måhända känsligt i Shafaks hemland, men hos mig väcks reslusten till liv. Jag får lust att resa till Turkiet, uppleva den mångfascetterade staden Istanbul och lära känna det turkiska köket. Att det här är en roman för smaklökarna märks exempelvis genom att många kapitel kretsar kring något ätbart såsom: kanel, socker, vanilj, rostade hasselnötter och mandlar. Själva boken har dessutom ett vackert och annorlunda tygomslag med tilltalande design.

I boken får vi framför allt följa två unga flickor: turkiska Aysa och armenisk- amerikanska Armanousch, som reser till Turkiet på jakt efter sin släkthistoria. Armanousch far är armenier, men hennes amerikanska mamma är omgift med en turkisk man. Det är till styvfaderns turkiska släkt som Armanousch olovandes beger sig, omedveten om den komplicerade väven av familjehemligheter. Det här är en roman som gör starkt intryck! Missa den inte! Finns som inbunden bok och som e-bok.

”[...] den som klarar av att läsa den här romanen utan att skratta – många gånger – måste sakna en eller annan gen” enligt den norska tidningen Faedrelandsvennen. Nja, kanske saknar jag någon gen i så fall, för så rolig tyckte jag knappast att boken Sameland var. Men för all del lite småhumoristisk är den.

De två vännerna Roy och Leif bestämmer sig för att tjäna storkovan genom att starta ett nordnorskt turistparadis som de kallar SAMELAND. Här ska turisterna kunna kasta lasso, äta renskav, pröva att klä sig i samiska kläder, jojka, klappa renar…Naturligtvis går ingenting som planerat för dessa bägge ”losers”.

Hovden försöker vara humoristisk, men det känns lite krampaktigt och berättelsen lyfter inte riktigt. Filmrättigheterna till boken lär vara sålda och jag tror faktiskt att den här berättelsen gör sig bättre som film. Med gester, kroppsspråk och åtminstone hyfsat bra rolltolkningar från skådespelarna finns förutsättningar för många skratt. Tre pärlor av fem delar jag ut.

Maryse Condé, prisbelönt författare från den karibiska ön Guadeloupe, har med Tills vattnet stiger skrivit en märklig roman med många bottnar.

Romanens inledande kapitel slukar jag och jag njuter av Condés vackra, poetiska språk. Andra avsnitt prövar mitt tålamod till bristningsgränsen med kreolska ord och uttryck, skildringar av politiskt våld och statskupper i en för mig främmande kultur. Läsningen blir tung och krävande. Litterär kvalitet måhända, men knappast lättillgängligt.

Vi får följa läkaren Babakar som tar sig an spädbarnet Anais, när hennes mor dör i barnsäng. Babakar berättar sitt livs historia, berättar om lidanden och vedermödor. Condé nöjer sig inte med detta utan låter också andra romanfigurer berätta sina historier, men på ett sätt som kräver koncentration av läsaren. Det blir många öden och karaktärer att hålla reda på.

Ett märkligt romanbygge och en ovanligt svårbedömd roman som både intresserar och tråkar ut på samma gång. Det gör mig faktiskt nyfiken på Condés övriga romaner.

”Det här är det bästa som jag har skrivit, litterärt sett” kommenterade Jan Guillou sin nya bok Brobyggarna, när jag som hastigast bytte några ord med honom på bokmässan. Eftersom jag bara har läst någon bok av Guillou, har jag svårt att förhålla mig till uttalandet, men känner en viss kluvenhet efter att ha plöjt romanen. Å ena sidan fängslades jag av kärlekshistorien mellan Ingeborg och Lauritz. Hon en kvinna av börd, han en fattig men begåvad fiskarson. Å andra sidan uppfattade jag karaktärerna som alltför ytliga och beträffande det litterära skulle jag inte beteckna romanen som en pärla, trots att den har sina förtjänster. Ken Follett som ju också tagit sig för att skildra 1900-talets historia i romanform, lyckas bättre med ”Giganternas fall”, som dock saknar ett nordiskt perspektiv.

Med Brobyggarna inleder Jan Guillou en ny romanserie kallad Det stora århundradet. Berättelsen tar sin början i Norge, i slutet på 1800-talet, när de tre gossarna Lauritzen blir faderslösa. Det uppdagas snart att pojkarna är ovanligt tekniskt begåvade, vilket får en välgörenhetsorganisation att träda in och bekosta deras utbildning till ingenjörer. Vi får följa två av de tre brödernas fortsatta öden. Bara en av bröderna, Lauritz,  återvände till Norge för att med sitt tekniska kunnande återgälda brödernas skuld. De bägge andra flydde fältet på grund av kärleksbekymmer.

Guillou hinner i denna första del avverka första världskriget. Känns som det gick undan. Innan läsaren vet ordet av är första världskriget avklarat. Ett spännande grepp som författaren tar till är dock att kriget skildras utifrån händelserna i Tyska Östafrika, vilket innebär ett annorlunda perspektiv. Säga vad man vill, men det ska bli spännade att följa den här bokserien.

Med boken Änglarnas svar har Stefan Einhorn utan tvekan skrivit en av höstens starkaste romaner. En sinnrikt konstruerad berättelse med oväntade vändningar och märkliga sammanträffanden. Wow!

Sju personer berättar sina livshistorier. Deras inbördes relationer är komplicerade och det är inte förrän alla har kommit till tals som läsaren ser helheten. En finurligt komponerad pusselroman således. Särskilt starkt berörs jag av judinnan Hannas berättelse om uppväxten i Polen, livet i Łódź getto och tillvaron i olika koncentrationsläger. Hanna kommer med de vita bussarna till Sverige där hon blir barnsköterska till en liten pojke, som kommer att betyda mycket för henne. Men Hanna är en sorgsen kvinna med många plågsamma minnen och hennes förflutna gör sig ständigt påmint…

Frågor om etik och moral tycks ligga Einhorn varmt om hjärtat. Titeln anspelar på en judisk legend, enligt vilken Gud sammankallade änglarna för att få råd om ifall människan skulle skapas eller ej. Änglarna kunde inte enas och Gud fattade på egen hand beslutet att skapa människan. Men kommer människan slutligen att bli en välsignelse eller en förbannelse? Frågan är öppen.

Stefan Einhorns föräldrar Jerzy och Nina Einhorn får något oväntat en biroll i boken. Bägge är läkare, samt överlevare från förintelsen. Om jag hade haft möjlighet att speddejta Einhorn på bokmässan hade jag gärna frågat om föräldrarnas medverkan. Så vitt jag förstår är övriga karaktärer fiktiva.

Efter att ha läst ”Änglarnas svar” får jag lust att ta mig an ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg. Nåja, vi får väl se hur det blir med den saken!

Zinat Pirzadeh, persisk-svensk komiker, är aktuell med romanen Fjäril i koppel, som är en angelägen bok om kvinnors villkor och rättigheter. I tillbakablickar får läsaren ta del av flickan Shirins uppväxt och barndom i Iran. När det uppdagas att den unga Shirin har haft hemliga möten med en ung man, arrangerar familjen snabbt ett äktenskap. Fast med en annan man. För att rädda sitt skamfilade rykte tvingas Shirin att gifta sig med en för henne okänd man. Hon är 16 år och hennes tunna flickkropp är så outvecklad att hon får knöla ner nylonstrumpor i brudklänningens byst. Parallellt med dessa tillbakablickar träffar vi Shirin, när hon står i begrepp att lämna sin make. Hon vill frigöra sig och inte längre leva kuvad, som en fjäril i koppel.

Fjäril i koppel är en stark och finstämd roman, med tydliga självbiografiska inslag. Pirzadeh skildrar sitt hemland närgånget och levande. Berättelsen är såväl dramatisk som smärtsam och sorglig. Pirzadeh må vara komiker, men någon komedi är inte hennes debutroman. För varje sålt exemplar av boken går en krona till välgörande ändamål för att motverka tvångsäktenskap.

Böcker som utspelar sig i, eller som på något sätt har anknytning till norra Sverige, drar alltid till sig mitt intresse. Jag är uppvuxen i Östergötland och bosatt i Skåne, men släkten på min pappas sida kommer från Lappland, Norrbotten och Västerbotten.

Fotografiet längst upp på bloggen (header image) är taget vid Jockfall vid Kalixälven, drygt fyra mil norr om Överkalix. Eftersom jag släktforskat vet jag att stället fått sitt namn efter den förste nybyggaren på platsen, min förfader Joakim Mickelsson (1625-1709). Olof Hederyd har för övrigt skrivit en dokumentärroman om denne pionjär.

Enbart titeln på Martina Haags nya bok Glada hälsningar från Missångerträsk räckte således för att väcka mitt intresse, trots att jag aldrig tidigare läst något av författaren.

Småbarnsmamman Lotta i Missångerträsk gör ett sista försök att rädda sitt äktenskap. Två veckor i Paris på tu man hand, ska ge henne och maken den romantiska nytändning som behövs. Barnen skickas till mormor i Stockholm och Lottas syster Nadja engageras för att ta hand om Sigvard, Lottas inneboende svärfar. Men Nadja har egna bekymmer och är mitt uppe i en adoptionsprocess som ser ut att gå käpprätt åt skogen. Finns lösningen på Nadjas problem månne i Missångerträsk?

Berättelsen är förutsägbar, snudd på banal och inte särskilt trovärdig. Boken är lättläst och språket enkelt. Storyn påminner bitvis om en förväxlingskomedi och är orealistisk, skruvad och tramsig, men så himla rolig!  Jag skrattar högt! Vilken härlig feelgood-roman! Undrar förresten vad Peter Jöback tycker om sin medverkan i boken?! Säga vad man vill, men jag gillade sannerligen Haags humor!

Av författarinnan till Allt för min syster kommer nu en insiktsfull och psykologiskt trovärdig skildring av hur en hel familj påverkas när en familjemedlem har Aspergers syndrom: Jacobs värld.

Tonåringen Jacob Hunt ser ut som en helt vanlig tonåring, men han har ett dolt handikapp: Aspergers syndrom. Jacob är intelligent och verbal, men han har svårt att läsa av andra människor, att fungera socialt. Hans utbrott, nycker, reaktioner, behov av rutiner, hans ljud- och ljuskänslighet, hans bokstavliga tolkning av språket – allt detta beskrivs mycket levande. När Jacobs handledare i social träning hittas död, blir Jacob snart misstänkt. Mördade han henne?

Händelserna skildras omväxlande ur Jacobs, lillebroderns och mammans perspektiv. Judi Picoult skriver om Aspergers syndrom på ett föredömligt sätt. Trots att detta är fiktion och underhållning föreställer jag mig att skolpersonal, föräldrar och anhöriga till individer med denna diagnos kan läsa boken med stor behållning. Berättelsen är så andlöst spännande att jag inte kan sluta läsa! Det här är en bladvändare med goda förutsättningar att bli en läsarsuccé! Min enda invändning är att påföljden, eller slutet, kunde ha varit ännu tydligare.

Picoult bjuder sannerligen på en läsupplevelse utöver det vanliga! Jag känner mig smått lyrisk och delar för ovanlighetens skull ut fem pärlor av fem möjliga. Den här boken kommer jag att bära med mig länge! Missa inte den här pärlan för den är magisk!

Kajsa Ingemarssons senaste roman Någonstans inom oss är en varm och annorlunda relationsroman. Läsaren får följa karriärkvinnan Rebecka, som tar livet av sig genom att kasta sig utför ett stup,  och Mikael, hennes sörjande make.

Trots att Rebecka är död kan hon inte släppa taget. Vid sin sida har hon sin skyddsängel, samt några andra vilsna själar. Rebecka är inte färdig med jordelivet än, utan hon dröjer sig kvar hos sin man. I tillbakablickar beskrivs Rebeckas och Mikaels äktenskap och liv tillsammans. Mikael försöker att hantera den oväntade förlusten, samtidigt som han grubblar över hur väl han egentligen kände sin fru. Förtvivlat försöker han att förstå varför hustrun valde att avsluta sitt liv. Rebecka å sin sida försöker att finna frid och läka relationen till sin man, trots att hon alltså är död. Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans…

Att skriva om tillvaron efter döden är känsligt. Det kan lätt bli pannkaka, föreställer jag mig. Ingemarsson gör det oväntat bra och hyfsat trovärdigt. Lyssnar man på ljudboken, uppläst av författaren själv, hörs ett svagt eko när Rebecka talar med ängeln. Jag känner mig en smula tveksam till detta grepp, men medger att det förstärker intrycket av det överjordiska. Ingemarsson läser behagligt, med en ibland något nasal röst.

Den enda bok av Ingemarsson som jag läst tidigare Små citroner gula föll mig inte i smaken, men Någonstans inom oss imponerar på mig. Berättelsen fängslar, språket är enkelt och lättillgängligt. Det här är god, lättsam underhållning, trots att kärlekshistorien ju egentligen är tragisk. Fyra pärlor av fem får romanen av mig.

Tigerkvinnan är den fjärde boken om barnmorskan Cecilia Lund. Bedragen heter första delen i serien och den hade jag läst tidigare. Men eftersom jag varken läst andra delen Systerskap eller tredje delen Hittebarnet, kunde jag inte riktigt bli kvitt känslan av att ha missat viktiga händelser i romanfigurernas liv. Jag tycker därför att böckerna i den här serien bör läsas i rätt ordning.

Janouchs styrka är hennes ypperliga relationsbeskrivningar. Familjelivet beskrivs jordnära och det är lätt att känna igen såväl vardagsstress som familjekonflikter.

I Tigerkvinnan väntar Cecilia parets femte barn. Någon tycks dock vilja både Cecilia och hennes mamma illa. Bägge får ta emot anonyma hotelser. Någon skickar dessutom boken Det femte barnet av Doris Lessing till Cecilia. Lessings bok handlar om hur en lycklig familj bryts ner när de får sitt femte barn, som visar sig vara ett monstruöst och ondskefullt gossebarn. Knappast någon lämplig läsning för gravida med andra ord! Frågan är förstås vem som ligger bakom hoten och varför…

Förlaget har valt att ge ut boken som ett så kallat danskt band, det vill säga som ett mjukband med flikar. Till formatet är boken större än en pocketbok. De mjuka pärmarna gör att boken känns behaglig att hålla i, men formatet gör mig ändå en smula kluven. Klart bättre än pocket, men jag föredrar nog trots allt vanliga inbundna böcker, som känns mer gedigna.

Författarinnan till Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam återkommer nu med en ny gripande roman.

I romanen Det goda inom dig ser en ensam medelålders kvinna, Marion Flint, tillbaka på sitt liv. Kvinnan har vårdat sina viktigaste minnen och vill ta fram dem ett i taget och placera dem i rätt ordning, för att om möjligt få bördan att lätta. Minnena smärtar. De senaste femton åren har Marion bott i ett ensligt beläget hus vid Nya Zeelands kust. Havet och naturen lindrar sorgen. Sakta porlar den sorgliga berättelsen fram i takt med att kvinnans vänskap med en skygg grannpojke växer.

Linda Olsson skriver gripande om barns utsatthet. Läsare av hennes tidigare böcker kommer att känna igen stilen och tonen. Om jag ska komma med några invändningar är det väl att Marions relation till brodern inte känns trovärdig i alla stycken – åtminstone inte återseendet. Att våldsdådet i Marions barndom inte klarades upp i alla avseenden ställer jag mig också frågande till. Men denna melankoliska och vemodiga berättelse är trots allt både läsvärd och varm.

”Sommarhuset” av Anna Fredriksson skildrar ansträngda syskonrelationer, sorgen över en förälders oväntade död, samt en bitter arvstvist kring ett sommarhus.

Storasyster Eva är den plikttrogna som redan under uppväxtåren fick ta ett stort ansvar för sina yngre syskon och för deras psykiskt sjuka och ensamstående mamma. Småsyskonen Anders och Maja däremot kunde bryta sig loss och leva sina egna liv. Modern, en psykiskt instabil karriärkvinna, satsade för fullt på sitt arbete, men förmådde aldrig att ge sina barn tillräckligt med närhet och uppmärksamhet. Det konkurrensförhållande som uppstod mellan syskonen bidrog till brytningen mellan dem, liksom moderns oförmåga att vägleda och stötta sina barn till en god syskonrelation. Smärtsam läsning, minst sagt.

När modern oväntat dör, tvingas syskonen ta ställning till vad som ska hända med moderns sommarstuga i skärgården. Eva vill ta över sommarhuset, men syskonen som aldrig brytt sig om huset vill sälja…Gamla oförätter och oläkta sår poppar upp till ytan. Nej, någon feel-good-roman är det knappast frågan om, trots de somriga miljöbeskrivningarna av skärgården och ölivet. Jag blir en smula fundersam över vad sommarhuset egentligen betyder för Eva, för jag hänger nog inte riktigt med i svängarna mot slutet av berättelsen. Annars upplever jag karaktärerna som psykologiskt trovärdiga, liksom skildringen av de havererade syskonrelationerna. Språket är lättläst och dramat fängslar omgående. Finfin läsning i hängmattan!

Den tredje fristående romanen om läkaren Mirjam och spåkärringen Hervor, även kallad Lapplandshäxan, känns som en frisk fläkt. En underbar feel-good roman om två färgstarka kvinnor, ständigt beredda att sträcka ut en hjälpande hand till de svaga, men samtidigt rasande skickliga på att genomskåda all falskhet.

I Kajpe Kviar på Gotland ägnar sig vännerna åt ett stillsamt liv med trädgårdsskötsel, renovering, små utflykter i naturen, örtletande och husliga sysslor. Mirjam tränar sina mediala förmågor genom att försöka sig på aurateckning, men hon tar det lite lugnare med affirmerandet, skrämd som hon är sedan tidigare av affirmationernas kraft.

När Hervor i en syn får se tre dansande falska kvinnor som smider ränker, inser hon att lugnet är hotat och att de måste ta itu med spinnsidan, det vill säga kvinnosidan. En kvinna som vållar vännerna huvudbry och bekymmer är grannkvinnan Kajsa, som inte behandlar hon sin systerson, den blyge och tafatte pojken som bor hos henne, särskilt väl. Inte nog med det: Mirjams bror deppar ihop när hans fru lämnar honom och den nyfunne vännen Bosse är fullständigt förtryckt av sin kvinna, som slängt ut honom från deras hem och berövat honom allt. Som sagt spinnsidan pockar på uppmärksamhet och Mirjam och Hervor får slå sina kloka huvuden ihop och ta till sina magiska krafter.

Spinnsidan är en varm, underhållande och charmig roman som doftar vår och försommar – se bara på omslaget! Jag läste med ett leende och ser fram emot de kommande två böckerna om Mirjam och Hervor, för de här tanterna går inte av för hackor!

Själens osaliga längtan liknar nog ingen annan bok som jag har läst. Jag känner mig dock ganska kluven inför boken och kan inte riktigt bestämma om jag ska tycka om den eller inte. Slutet var för abrupt, överraskande och knepigt för min smak. Samtidigt fascineras jag av denna småkusliga berättelse om kärlek, systerskap och om en obändig längtan till livet.

De amerikanska tvillingsystrarna Julia och Valentina får oväntat ärva en lägenhet i London efter sin moster Elspeth, som de knappt har träffat. Arvet är förknippat med ett par ovanliga villkor: systrarna måste bo i lägenheten tillsammans under ett år innan de får lov att sälja den. Dessutom får vare sig flickornas mor, Elspeths tvillingsyster Edie, eller deras far besöka systrarna i lägenheten. Nåväl tvillingarna flyttar till London och gör sig hemmastadda. Snart börjar de dock känna av en mystisk närvaro…Moster Elspeth går igen och är i allra högsta grad närvarande i lägenheten. Under ytan ligger väl förborgade familjehemligheter och skvalpar. Frågan är vilka motiv som mostern har och hur långt hon kan gå för att få som hon vill…

I lägenheten under bor Robert, Elspeths älskare. När han fattar tycke för Valentina uppstår ett triangeldrama utan dess like…I lägenheten ovanför tvillingarna bor en man med gravt tvångsyndrom. Vänskapen med honom kommer att betyda mycket för Julia.

Niffeneggers bok har onekligen många bottnar. Bitvis tyckte jag att den var småseg, bitvis uppfattade jag den som briljant skriven. En bok som definitivt passar för bokcirklar! Läs och förundras!

Det vackra omslaget fick mig att plocka upp boken, läsa baksidestexten och sedan låna denna underbara bok.

Huvudpersonen Kimberly kommer till New York tillsammans med sin mamma. De har lämnat Hongkong och drömmer om ett bättre liv i USA. Kimberlys moster som emigrerat några år tidigare och som hunnit etablera sig i det nya landet, lånar ut pengar till resan, samt ordnar med arbete och bostad. Det visar sig dock att mostern är snål och avundsam. Lägenheten som hon ordnat ligger i ett rivningsobjekt i slummen i Brooklyn. Värme saknas, flera fönster är trasiga, men kackerlackor och råttor finns det gott om. Kimberly och hennes mamma får arbeta för slavlöner i textilfabriken som mostern äger tillsammans med sin make. Att betala av skulderna till mostern kostar dem flera års slit på fabriken.

Kimberly har en talang. Hon har väldigt lätt för sig i skolan. Hennes studiebegåvning visar sig snart även i USA, trots att spåket vållar en hel del svårigheter. I skolan gör Kimberly sitt yttersta för att dölja den oerhörda fattigdom som hon lever i och på textilfabriken tonar hon ner sina studieframgångar för att inte väcka avundsjuka och missunnsamhet. Hon förälskar sig i en pojke på fabriken, samtidigt som hon dras till en ganska välbeställd skolkamrat…

Jean Kwok målar upp en realistisk skildring av de motgångar och svårigheter som kan möta invandrare som tagit sig till USA. Originalets titel Girl in Translation syftar på de svårigheter som Kimberly har med det engelska språket, som hon bara delvis förstår. Att växa upp mellan två kulturer och två språk innebär förstås att ständigt känna sig Nästan hemma. Mycket är självupplevt, för romanen är delvis självbiografisk. Jag gillar Kimberlys lågmälda och trovärdiga berättarröst som håller greppet om läsaren boken igenom. Slutkapitlet lyfter sannerligen berättelsen ytterligare ett snäpp! Utan att avslöja hur det går, kan jag säga att slutet rimmar väl med resten av berättelsen och med karaktärerna såsom vi har fått lära känna dem.

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom är titeln till trots vare sig en deckare eller en spänningsroman. Nej, boken är snarare ett slags stillsam fars eller en smårolig, nästan tam komedi som kanske främst roar bibliotekarier. Lite kul är det väl trots allt med en bibliotekarie som tappert kämpar för att samla ihop stulna biblioteksböcker.

När Israel Armstrong anländer till den irländska landsbygden där han ska tillträda en tjänst som bibliotekarie, möts han av beskedet att biblioteket har lagts ner och att samtliga böcker är försvunna. Som grädde på moset får Israel veta att han förväntas arbeta som bokbussbibliotekarie på en skrotfärdig buss. Inget drömläge precis för denne klumpige antihjälte som motvilligt tar sig an uppgiften…Boken börjar lovande, men efterhand blir det tålamodskrävande att läsa om Mr Armstrongs tillkortakommanden. Jag läste ändå klart, nyfiken på hur det skulle sluta.

Carl-Henning Wijkmarks bok Stundande natten är en tänkvärd berättelse som handlar om fyra män, som befinner sig i livets slutskede.  De vårdas på samma sal, där de tynar bort och förbereder sig inför det oundvikliga slutet, det vill säga för att gå in i den stundande natten. Författaren skildrar människans bräcklighet inför döden, kommer in på existentiella frågor och beskriver hur det kroppsliga förfallet fortskrider. Jag blir berörd och vemodig till sinnes av denna skenbart enkla roman som fascinerar trots att slutet är givet redan från början. Wijkmark tilldelades välförtjänt Augustpriset 2007 för Stundande natten. Magnus Roosmann övertygar med sin uppläsning.

På biblioteket tipsar jag ofta om Elisabet Nemerts böcker till läsare som vill ha lättsmälta, historiska kärleksromaner. Hjältinnorna i Nemerts böcker är vanligen synska, eller har någon förmåga utöver det vanliga. Maria i Ljusets dotter är inget undantag. Hon har absolut gehör och lär sig spela fiol på egen hand. Dessutom ser hon en varg som vägleder henne i svåra stunder.

Ljusets dotter utspelar sig i Sverige på 1700-talet. Maria är dotter till den fruktade förmannen Sten Wessman, som med järnhand styr över drängar och torpare på Edsbergs slott. Med våld och hot kuvar den alkoholiserade förmannen sin fru och sina barn. På grund av faderns misshandel haltar Maria, hon är blyg och förskrämd och blir traktens driftkuku. Men detta är en askungesaga, så när Marias musikaliska begåvning upptäcks, förändras hennes liv och hon möter kärleken…

Handlingen är förvisso spännande, men ganska förutsägbar. Som läsare vet man vad man får och vill man ha en stunds förströelse är Nemert ett säkert kort! Jag inbillar mig att hon har en trogen läsekrets, som återvänder till hennes böcker för en stunds underhållning. Själv har jag betat av samtliga romaner Bortom stjärnan (2002), Den vita liljan (2003), Rovfåglarnas tid (2005), Vindarnas ö (2007) och Ödets hav (2009) för en stunds behaglig eskapism.

Annika Thors senaste roman är en storslagen berättelse om krig och kärlek. Vi får ta del av några personers öde i Stockholm under åren 1938-1943. Samtliga har någon koppling till utlänningsbyrån, där besluten fattas i olika flyktingärenden. Under den här tidsperioden var Sverige nästan stängt för flyktingar. Många var de som nekades en fristad i vårt land.

Annika Thor har utgått från dokumentärt material när hon har skrivit denna skönlitterära bok. Hon lyckas så bra att berättarjaget Ruth, dotter till två av bokens huvudpersoner, mycket väl hade kunnat vara en verklig person. Detsamma gäller de andra individerna som vi får följa. Tidsandan speglas mycket realistiskt och autentiskt. En ständigt angelägen och trovärdig bok som vill få oss att tänka till och lära av historien. Om inte nu så när är en fängslande berättelse helt enkelt.

Så här på världsbokdagen, som ju infaller idag den 23 april, vill jag tipsa om en japansk pärla. Till formatet är den här lilla boken behändigt nog mindre än en pocketbok. Innehållsmässigt är det en stor roman.

En ung kvinna börjar arbeta som hushållerska hos en äldre matematiker, som ådragit sig en hjärnskada i samband med en bilolycka. Den gamle mannen minns sitt liv fram till år 1975. I övrigt varar hans minne endast 80 minuter åt gången. Varje morgon när hushållerskan kommer har han glömt vem hon är. Trots det växer en egendomlig vänskap fram mellan dem - och mellan matematikern och hushållerskans tioårige son. Matematiken blir det språk som förenar dem…

Det som framför allt fascinerar mig med den här boken är hur författaren förmedlar matematikens skönhet. Vissa väl valda avsnitt hade man mycket väl kunnat läsa tillsammans med gymnasieelever, i första hand med NV-elever. Det talas om primtal, perfekta tal, vänskapliga tal, triangeltal, Eulers identitet, Fermats stora sats m.m. Författarens smyger in rätt avancerad matematik i texten på ett synnerligen charmigt, pedagogiskt och lekfullt vis. Mycket originellt må jag säga!

Äntligen är Jean M. Auel tillbaka med den sjätte och avslutande delen i romanserien om Ayla! Snacka om nostalgiläsning! Den första boken i serien, Grottbjörnens folk, kom ut 1981 på svenska. Jag läste boken i tidiga tonåren och fascinerades oerhört av berättelsen om cromagnonflickan Ayla som vid fem års ålder förlorar alla de sina i samband med en jordbävning. Helt ensam i världen är hennes överlevnadschanser minimala och hon är ett lätt byte för traktens alla rovdjur. Flickan såras dödligt av ett grottlejon och har inte långt kvar när en neandertalklan finner henne medvetslös. Iza, klanens medicinkvinna, tar sig an barnet och Ayla får växa upp hos dessa neandertalare. Trots att Ayla lär sig klanens seder och deras sätt att kommunicera med handtecken är och förblir hon annorlunda såväl fysiskt som mentalt. Tillslut tvingas hon bort från klanen och hennes sökande efter sitt eget folk tar vid.

I den här avslutande delen hade jag hoppats att få klarhet i varifrån Ayla ursprungligen kom och vilka hennes föräldrar och släktingar var. Hys inga förhoppningar i denna riktning för några sådana svar ges inte. Inte heller får Ayla återse sin son Durc eller klanen. Boken handlar istället om Aylas utbildning till andlig ledare och helare. Ayla lever tillsammans med sin älskade Jondalar och deras dotter Jonayla i Zelandoniis Nionde Grotta.

Auels böcker är omtalade för sitt erotiska innehåll. I den avslutande romanen verkar författaren vilja förklara att sexscenerna funnits med för att människorna skulle komma till insikt om hur liv skapas. En kunskap med kraft att förändra världen…

För den som har läst de övriga delarna i serien är det ett måste att läsa den sista delen! Som tonåring trollbands jag av seriens första delar. Böckerna var magiska och jag slukade dem! Den här gången är jag inte lika begeistrad, trots att jag sträckläste boken. Ett hyggligt avslut men inte mer. Undrar just vad jag skulle tycka om Grottbjörnens folk idag? Tänk om jag skulle ta och läsa om den boken, eller vore det att bryta magin? De målade grottornas land ger jag betyget två eller möjligen en snäll nostalgitrea.

Romanen Siddhartha av den tysk-schweiziske författaren Hermann Hesse, som fick Nobelpriset i litteratur 1946, är sannerligen en religionsfilosofisk pärla! Till formatet är det en kort berättelse, men boken är ändå ett mästerverk fyllt av livsvisdom. Språket är poetiskt och kärnfullt med väl avvägda ord. Samtidigt är språkdräkten en smula ålderdomlig, men det förvånar knappast med tanke på att boken kom ut 1922. Jag lyssnade på boken, uppläst av Henry Bronett. Den fängslande uppläsningen kan möjligen ha underlättat och hjälpt mig att bättre förstå innehållet.

Boken handlar om Siddhartha, en indisk bramanpojke, som ger sig ut i världen tillsammans med vännen Govinda, för att söka meningen med livet. Siddhartha möter Buddha och imponeras stort av denne och dennes lära, men väljer ändå att inte stanna som anhängare. Läsaren får följa Siddhartha från ungdomsåren tills han på ålderns höst kommer till insikt.

För mig är det uppenbart att boken är skriven av en sökare. Jag blir nyfiken på författaren för så djupa själsliga insikter och en sådan oro i själen måste väl vara självupplevd? Författarens intresse för österländsk religion och mystik tycks genuint och han måste ha grubblat mycket. Eftersom man som läsare knappast förmår att ta till sig innehållet i en handvändning, föreslår jag omläsning och diskussion med andra läsare, kanske i en bokcirkel. Boken rekommenderas varmt till läsare som vill ta sig an en djup och tänkvärd klassiker.

När Beatrice Löwenström i bokens inledande kapitel möter Seth Hammerstaal kommer jag osökt att tänka på Anne på Grönkulla och Rhett Butler. Suck, tänker jag och anstränger mig för att inte ge efter för mina tvivel.

Och visst blir det spännande, om än rätt förutsägbart. Det slår formligen gnistor mellan Beatrice och Seth. De är som gjorda för varandra, men missförstånd, svek, svartsjuka och andra människors överenskommelser kommer emellan dem. Jag kommer på mig själv med att bli riktigt irriterad över att de är så plågsamt hjälplösa och för att de ideligen missuppfattar varandras känslor och signaler. 

Handlingen utspelar sig på 1880-talet i Stockholms societet, en miljö som Ahrnstedt skildrar med inlevelse. Om känner man sig upplagd för ett erotiskt laddat läsäventyr, i genren historisk chicklit, är detta en välskriven bladvändare som uppenbarligen förmår att engagera läsaren. Imponerade debutroman!

En åldrad kvinna, Roseanne, ser tillbaka på sitt liv. Hon har tillbringat många år som intagen på ett mentalsjukhus som nu ska stängas. Kvinnan skriver i hemlighet ner sin historia som hon minns den. Arken med hennes mödosamt nedtecknade berättelse gömmer hon under en lös golvbräda i sitt rum. Spänningen stegras allteftersom vi får ta del av hennes livsöde. 

Samtidigt försöker kvinnans läkare att bedöma huruvida Roseanne skulle klara av ett liv i frihet, utanför sjukhuset. Doktorn gräver fram gamla journaler och forskar i hennes förflutna. Men hur väl överensstämmer dessa anteckningar med Roseannes version om vad som hänt? Som läsare undrar man varför Roseanne blev intagen i unga år. Vilka sorger drabbade henne? Eller vilka svek? Man läser långsamt och med eftertanke. Barry har skrivit en lågmäld berättelse om människans bräcklighet och litenhet. Elegant skildrar författaren sorgens nedbrytande kraft. Jag gillar omslaget på boken som fångar den vemodiga stämningen i boken. En litterär pärla som lämpar sig väl för bokcirklar, eftersom bokens upplägg öppnar för olika tolkningar.

Så här inför alla hjärtans dag vill jag tipsa om en unik kärlekshistoria, med ett briljant upplägg: En dag av David Nicholls. Den 15 juli 1988 tillbringar Dexter och Emma en natt tillsammans efter sin universitetsexamen. Dagen efter skiljs de åt, men de behåller kontakten genom åren. Läsaren får följa Emma och Dexter en dag varje år, närmare bestämt den 15 juli.

Emmas och Dexters förhållande genomgår med tiden många olika stadier. Deras relation pendlar mellan vänskap, kärlek och tillfälligt avståndstagande. Författaren lyckas levandegöra hur kärleks- och vänskapsrelationer förändras över tiden. Berättelsen är finurlig, humoristisk och på samma gång sorglig. Inte konstigt att boken har blivit lite av en snackis och att den toppar försäljningslistorna i flera länder.

Möjligen kan jag tycka att boken bitvis blir något pratig. Å andra sidan kanske det är just denna fyllighet som gör karaktärerna så levande. Det här är utan tvivel en berättelse som jag kommer att bära med mig länge! Ska bli spännande att se filmen som visst lär komma till sommaren. Läs och njut!