Med deckaren Falskspel inleder Philip Kerr sin så kallade Berlin Noir-trilogi, som utspelar sig i Berlin på 1930-talet i nazismens skugga. Boken kan placeras in i den hårdkokta deckargenren som ju är företrädd av författare som Dashiell Hammet och Raymond Chandler.

Privatspanaren Bernhard eller Bernie Günther blir kontaktad av doktor Hermann Six, vars dotter och svärson har bragts om livet. Paret sköts i sitt hem och ett kassaskåp med ädelstenar länsades, innan huset stacks i brand. Bernies uppdrag består i att spåra juvelerna och att lösa mordgåtan. Som privatspanare är Bernie väl etablerad och han har många kontakter som han utnyttjar och sticker till en slant för diverse tjänster.

Det är Berlinmiljön som gör den här historiska deckaren annorlunda och speciell. Falskspelare och skumma handlare gnuggar händerna och köper judarnas värdesaker och smycken till underpriser. Samtidigt rustar staden för de olympiska sommarspelen som hölls i Berlin 1936. Romanen börjar riktigt lovande, men tyvärr kapsejsar berättelsen ungefär halvvägs. Att Göring skymtar förbi i handlingen och ger Bernie ett uppdrag må vara hänt, men att låta detektiven hamna i koncentrationsläger fungerar nog bara på film, även om spänningsfaktorn naturligtvis höjs några grader. Kanske är det den hårdkokta stilen, kanske något annat, men berättelsen griper aldrig riktigt tag i mig, trots deckarens stora potential. Betyget landar på en 3:a.

Lyndsay Fayes historiska deckare New Yorks gudar är den första delen i en planerad serie. Internationellt har Faye fått en del uppmärksamhet för sin debutroman, men i Sverige tycks hon fortfarande vara relativt okänd. Omslaget ser mörkt och dystert ut och åtminstone för mig tog det tid att komma in i romanen, som bitvis kändes seg som kola. Ändå är New Yorks gudar är en kvalitetsroman som avnjutes långsamt, som en lyxig pralin som sakta får smälta i munnen. Berättelsen vindlar sig fram i sakta mak med insprängda tillbakablickar och språket är mustigt och rikt.

Som titeln antyder utspelar sig boken i New York. Året är 1845 och staden bildar sin första poliskår. Timothy Wilde går motvilligt med på att börja arbeta som patrullerande poliskonstapel, efter att ha förlorat allt han äger och har i en brand. En kväll stöter han på en tioårig flicka iklädd ett nattlinne genomdränkt av blod. Flickan leder honom till en plats utanför staden där kvarlevorna av ett stort antal mördade barn hittas. Det visar sig att Timothy Wilde både har sinne för detaljer och en utmärkt slutledningsförmåga likt en erfaren detektiv. Långsamt vaknar yrkesstoltheten till liv över det som kopparstjärnorna uträttar i staden. Den stora frågan är förstås om Wilde ska lyckas att avslöja och fängsla mördaren innan fler offer skördas…

Betyget? Ja, det får väl bli fyra kopparstjärnor.

När konstnären Mårten Lindgren hittas död i sin bostad på den skånska slätten utanför Tomelilla, tyder allt på att han bragts om livet av en islamistisk fundamentalist, som straff för att han målat karikatyrer av profeten Muhammed. Målarens son Joel Lindgren, som inte talat med sin far på tjugo år, börjar nysta i faderns förehavanden. Efterforskningarna leder till att Joels bild av Mårten blir allt diffusare. Människor tycks ha vitt skilda uppfattningar om den misslyckade målaren och Joel tvingas inse att det nog finns mer en enda sanning om fadern.

Förutom mordgåtan skildras den havererade far-son-relationen. Känslor som skuld, skam och ånger poppar upp till ytan, liksom oläkta sår från barndomen och ett fladdrande hopp om försoning. Berättelsen är spännande och författaren knyter snyggt ihop trådarna i den rafflande upplösningen.

Ljudboken är inläst av Christian Fex på sjungande skånska, vilket jag inledningsvis inte uppskattade. Snart tänkte jag dock om, för uppläsningen passar väl till den skånska miljön. Fex växlar obehindrat mellan skånska, rikssvenska, småländska, danska och svenska med arabisk brytning. Imponerande!

En enda sanning är Lönnaeus tredje, fristående roman. Författaren debuterade 2009 med boken ”Det som ska sonas” och året därefter kom ”Mike Larssons rymliga hjärta”. Jag får definitivt mersmak efter att ha lyssnat på den här välskrivna deckaren!

På bokmässan halkade jag in på seminariet ”Mord på Västgöta universitet” där Kristina Appelqvist samtalade med Sigbrit Franke, f d universitetskansler och rektor vid Umeå universitet, om gåtor och intriger i universitetsmiljö. Jag som inte hade läst något av Appelqvist blev förstås nyfiken på hennes rykande färska deckare: De blå damerna. Boken är den fjärde fristående pusseldeckaren om rektor Emma Lundgren och kommissarie Filip Alexandersson.

I en fräck konstkupp blir Vincent van Goghs berömda tavla Det gula huset stulen från Konsthallen i Skövde. I hissen i det angränsande biblioteket hittas en kvinna mördad. Kvinnan var medlem i De blå damerna, ett hemligt sällskap bestående av fem väninnor, som alla pluggat konsthistoria i Lund. Läsaren får redan från början följa såväl konsttjuvarna som polisens arbete, men det är en gåta hur mordet har gått till och vem som är skyldig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det förstås finns en koppling till rektor Emma Lundgrens institution…

Appelqvist uppehåller sig inte vid blodiga detaljer och fokuserar inte på brottet. Tvärtom förmedlar författaren nästintill en feel-good-känsla, där uppklarandet av gåtan är det väsentliga.  Stor möda har lagts på att få till detaljerna. Någon litterär sensation är det dock inte tal om. Dialogen uppfattar jag som både konstlad och tillrättalagd. Tyvärr griper berättelsen aldrig riktigt tag i mig. Personskildringarna känns ytliga och persongalleriet kunde med fördel ha bantats rejält. Summa summarum ger jag godkänt till denna deckare i mängden.

Den kanadensiska författarinnan Louise Penny har skrivit ett flertal böcker om kommissarie Gamache och invånarna i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Mörkt motiv är den första i serien.

I utkanten av den lilla byn Three Pines hittas den omtyckta gamla damen Jane Neal liggandes död bland de färggranna höstlöven. Kommissarie Gamache och hans team kallas till platsen för att utreda om det är frågan om en tragisk jaktolycka eller ett mord.

Jane Neal målade, men visade aldrig sina konstverk för någon. Strax före sin död lämnade hon dock in en tavla till konstföreningen för bedömning. Åsikterna om tavlan gick minst sagt isär. Var det frågan om pinsamt klotter av en obegåvad gammal tant, eller ett förstklassiskt exempel på naivistisk konst? Efter en del käbblande valdes verket ut för att få vara med på byns årliga konstutställning. Var tidpunkten för Janes död rent tillfällig, eller trampade Jane någon på tårna med sin konst?

Kommissarie Gamache visar sig vara en mycket god iakttagare. Inget undgår hans skarpa blick. Han är också en utomordentligt god lyssnare, som snappar upp både på vad människor säger och vad de inte säger. Hans nya assistent Nichol visar sig dock sakna denna fingertoppskänsla. Nyutexaminerad, oerfaren och angelägen om att vara till lags lyckas hon med det ena övertrampet efter det andra. Vänligt, men bestämt försöker Gamache hjälpa henne att finna den rätta inställningen. Det är omöjligt att inte bli förtjust i kommissarien. Det enda jag inte gillar med Gamache är hans franskklingande namn, som jag inte förmår att uttala på ett övertygande sätt.

Jag plockar helt klart in Mörkt motiv bland vårens bästa deckare! Precis som det snygga omslaget låter oss ana, är detta en mycket charmerande deckare. En läsvärd mysdeckare med feel-good-känsla, skulle man kunna säga. Jag vill gärna återse Gamache och eftersom jag föredrar att läsa på mitt modersmål hoppas jag att förlaget översätter fler av Louise Pennys böcker till svenska!

En stor del av behållningen med McGraths bok Där ingen har gått utgörs av fascinerande naturbeskrivningar. Det arktiska klimatet och inuitkulturen på Ellesmereön i Kanada skildras utförligt. Ön är till ytan världens tionde största ö, men befolkas endast av runt 170 personer. På inuktitut, det eskimåspråk som talas av inuiter i hela Arktis, heter Ellesmereön Umingmak Nuna, vilket betyder Myskoxland. Det förekommer en del ord och fraser på inuktitut i berättelsen. Enligt författaren låter talad inuktitut mjukt och porlande, som vatten som rinner över stenar i en bäck.

 Ellesmereön

Halvinuiten Edie Kiglatuk är en härdad och erfaren vildmarksguide på Ellesmereön. På en jakttur blir en man skjuten, men händelsen tystas ner som en oturlig jaktolycka. När Edies styvson kort därefter råkar illa ut, börjar Edie gräva i det som hänt. Framför allt söker hon svar, för att förstå det som hänt styvsonen.

Boken ger en intressant inblick i inuitkulturen. I ärlighetens namn känns matkulturen långt ifrån lockande. Eller vad sägs om exempelvis råa ägg, rå fisk, sälblodssoppa och blodsoppa? Skildringen av den arktiska miljön och ödemarken drar inledningsvis ner tempot i boken. Intrigerna tätnar dock successivt och tempot ökar i takt med detta. En naturskön filmatisering av boken hade jag gärna sett! Tre eller måhända fyra pärlor delar jag ut till denna kalla polardeckare.

Katrine kommer hem till sin mammas lägenhet för att röja, när hennes skröpliga och dementa mor har hamnat på sjukhus. I högen med obetalda räkningar hittar Katrine ett brev från Mäklarcentrum, som meddelar att en spekulant vill förvärva moderns fastighet i Kivikangas, i Haparanda kommun. Kivikangas heter byn i Tornedalen där Katrins mamma är född. Men modern har aldrig velat berätta vare sig om sin uppväxt, eller om huset. Katrin beger sig norrut för att med egna ögon få se moderns barndomshem, innan en eventuell försäljning.

Strax innan Katrine anländer slås en gammal man ihjäl på granngården Rauhala. Vem mördade den gamle gubben och varför? Vem var egentligen Katrines okände morfar? Och vem är den anonyme, mystiske köparen som lagt ett duktigt överbud på moderns fallfärdiga hus? Katrine som till yrket är journalist börjar nysta i det förflutna. Hon reser i en släktings fotspår till Karelen. Bit för bit finner hon sina rötter och sig själv.

Ljudboken är inläst av Anna Maria Käll som läser med en ibland något mörk och skrovlig röst. Hon förmedlar annars texten ganska neutralt och behagligt. Boken innehåller en del fraser på meänkieli. Huruvida Käll klarar tornedalsfinskan kan jag inte alls bedöma, men det klingar åtminstone bra i mina öron.

Jag är helt klart svag för berättelser från norr, så jag njöt verkligen av denna mästerliga Tornedalsskildring! Boken är på sätt och vis genreöverskridande för detta är både en spännande deckare och en fascinerande släktberättelse. Miljöbeskrivningen är målande och jag hade velat skriva att Alsterdal sätter Kivikangas på kartan – men inte hittar jag någon by med det namnet i Tornedalen…Faktum är att det är en fiktiv by. Jag plockar hur som helst in I tystnaden begravd bland årets bästa deckare, för Alsterdal håller mycket hög klass! Läs, läs, läs! Eller lyssna, lyssna, lyssna!

Känslan av död är den fjärde boken om arkeologen Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson. Boken kan utan problem läsas fristående – jag har själv inte läst de tidigare böckerna i serien. Möjligen missade jag en del rörande Ruths och Harrys uppenbart komplicerade relation. Nelson är gift på annat håll, men han är far till Ruths 1-åriga dotter. Ruth lever ensam med sin lilla dotter och katt i ett hus vid Norfolks kust.

På ett museum i Norfolk ska en kista med kvarlevorna från en medeltida biskop öppnas vid en festlig tillställning. Strax innan ceremonin hittar Ruth museiintendenten livlös intill kistan. Nelson får i uppgift att utreda huruvida intendenten har han bragts om livet.

I museets källare finns lådvis med ben som ligger travade i kartonger. Ett rum fullt med ben, A room full of Bones – ja så lyder den engelska originaltiteln. Kranierna och skelettdelarna i fråga är kvarlevorna efter aboriginer. En påtryckningsgrupp kräver att dessa ben ska återlämnas till hemlandet, för att förfäderna ska få ro. Museets förmögne och excentriske ägare har dock inga planer på att lämna tillbaka kvarlevorna. Istället vill han att Ruth ska undersöka benen åt honom.

Persongalleriet i boken är rätt intressant. Ruth, den lätt överviktiga stressade småbarnsmamman känner jag genast sympati för. Hennes vän Cathbad, druid och laboratorieassistent på institutionen för kemi, är färgstark och allestädes närvarande, men kan Ruth verkligen lita på honom? Bob Woonunga, expert på återbördande av kvarlevor tillika granne med Ruth, har också en stark personlighet. Förmår han nedkalla riktiga förbannelser och hur långt är han egentligen beredd att gå för att få hem benen till Australien?

Jag gillar Elly Griffiths snygga balansgång mellan myt och vetenskap. Dubbeltydigheten gör det möjligt att tolka det som sker både rationellt och ur ett andligt eller övernaturligt perspektiv. En spännande och välskriven bladvändare som definitivt ger mersmak.  Jag blir åtminstone nyfiken på de tidigare böckerna i serien, för jag vill ha mer!

”Maneten Turritopsis nutricula är vad man vet i dag den enda levande varelse som kan gå fram och tillbaka i livscykeln. Den har med andra ord evigt liv.” Med dessa rader inleds tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks serie om kriminalkommissarie Walter Gröhn.

Tegenfalk kommer i ”Den felande länken” in på existentiella frågor och han hade med fördel kunnat utforska de stora livsfrågorna ännu mer ingående. Manet-symboliken är smått genialisk och passar synnerligen väl ihop med handlingen! Briljant!

  Foto: Alvaro E. Migotto

Låt oss backa bandet en smula och konstatera att första delen i serien heter ”Vredens tid”. En stark debutroman som dock har vissa likheter med Jussi Adler-Olsens ”Kvinnan i rummet”. Det ligger nära till hands att tro att Tegenfalk har inspirerats av danskens bok, men vad vet jag? Bok två i serien ”Nirvanaprojektet” är spännande, även om jag så här i efterhand mest minns boken som ett slags mellanbok. Titeln anspelar på ett forskningsprojekt som syftade till att kartlägga medvetandet eller själen. Försök gjordes också att klona själen för att om möjligt uppnå odödlighet.

”Den felande länken” är som sagt tredje delen i serien. Även om boken inledningsvis summerar tidigare händelser, rekommenderar jag att man läser böckerna i kronologisk ordning. Vi återser karaktärer som vi mött i tidigare böcker: Walter Gröhn förstås och den begåvade polisassistenten Jonna de Brugge, som för övrigt pryder bokens omslag. Journalisten Jörgen Blad jagar vidare i jakten på sitt livs scoop och datahackern Serge blir återigen insyltad.

Walter sörjer fortfarande dottern Martines tragiska död. Hade man med mer avancerad teknik kunnat rädda hennes själ, genom att flytta över hennes själ till en annan människas kropp? För att sluta grubbla och om möjligt komma till klarhet, reser Walter till Frankrike.

Jonna har å sin sida blivit förtjust i en man, men är han den han utger sig för att vara? Vilka lik har han i garderoben? Pressad av en internutredning försöker Jonna rädda sitt skinn genom djärva, men kanske inte fullt så genomtänkta handlingar. Jonna är vidare engagerad i jakten på Leo Bragelers mördare.

Tegenfalk har som synes många trådar att hålla i, när det gäller handlingen. Trots det knyter han skickligt ihop säcken. Slutet är måhända både intelligent och kreativt, men för mig förefaller tanken på att man skulle kunna klona själen så osannolik, att jag inte blir berörd på djupet. Jakten på den felande länken lär väl få fortsätta… Men summa summarum så utgör Tegenfalks trilogi ändå ett spännande tillskott i deckargenren.

Det enda originella med Sarenbrants deckare Vecka 36 är att den har gravida kvinnor i huvudrollerna. Ett djärvt grepp som samtidigt gör brotten ruggigt otäcka och osmakliga. Fyra kvinnor i vecka 36 som alla på olika vis drabbas. Nja, jag känner mig en smula tveksam. Något litterärt mästerverk är det knappast frågan om heller.

I början lyssnade jag lite halvslött på ljudboken, men sögs sedan ohjälpligt in i berättelsen. Jag kunde förstås inte låta bli att hoppas på att försvunna höggravida Agnes skulle komma tillrätta oskadd. Samtidigt som polisen nystar i Agnes gåtfulla försvinnande, pressar kriminalreportern Göran Rosenlund hennes anhöriga i jakten på ett scoop.

Berättelsen är spännande, men var beredd på att alla svar inte ges. Tanken är förstås att man ska kasta sig på uppföljaren I stället för dig, vilket jag irriterande nog får lust till…Jag kan sträcka mig till att ge boken 3 av 5 pärlor. En godkänd debut således.

Trots ett lockande omslag och flera positiva recensioner i pressen blev jag besviken på den här boken. På tok för många parallellspår eller trådar prövar mitt tålamod till bristningsgränsen. Karaktärerna är också för många, vilket gör att de förblir ytligt anonyma och skissartade. Att Dahl elegant väver ihop alla trådar på slutet, väger inte upp segheten eller bristen på spänning orsakad av att jag trasslar in mig i härvan.

”Viskleken” är den första delen i en planerad kvartett och en fristående fortsättning på Arne Dahls deckarsvit om den så kallade A-gruppen, specialenheten för våldsbrott av internationell art. A-gruppen lades ner i sista delen, men vad jag förstår dyker flera av gruppens medlemmar återigen upp i ”Viskleken”. Ett kärt återseende för trogna läsare måhända, men inte för mig, eftersom jag tidigare inte har läst något av författaren.

Titeln anspelar på att information förmedlas från person till person, för ovanlighetens skull utan att förvrängas. Poliserna i den nystartade Opcop-gruppen, en hemlig operativ enhet inom Europol, får följa viskkedjan hela vägen, samt ta sig an gränsöverskridande brottslighet av alla de slag. Och allt hänger sinnrikt ihop. Det kunde ha blivit riktigt bra om bara mitt engagemang och intresse hade väckts på allvar. Boken förtjänar säkert ett högre betyg, men jag kan bara dela ut 2 av 5 pärlor.

Ska du bara läsa en enda deckare i vår, så rekommenderar jag å det varmaste Dinosauriens fjädrar! Själv är jag väl egentligen ingen inbiten deckarläsare, men den här boken betecknar jag som en klockren fullträff i genren! Kanske är det för att boken känns så genreöverskridande och har så många bottnar, som jag blir så begeistrad?! Handlingen kretsar inte enbart kring en mordgåta, utan relationer, föräldraskap, väl förborgade familjehemligheter och akademiska strider är viktiga ingredienser. Jag uppskattar avsaknaden av råa osmakliga våldsskildringar, av blodiga dåd som ingående beskrivs och av meningslösa seriemord.

Anna Bella Nor ska precis lägga fram sin avhandling på Biologiska institutionen vid universitet i Köpenhamn, när hennes handledare hittas död på sitt tjänsterum. Kriminalaren Sören Marhauge kopplas in för att utreda dödsorsaken. I sin uppsats närstuderar Anna Bella den seglivade akademiska tvisten om fåglarnas ursprung – är fåglarna överlevande dinosaurier eller inte? När ytterligare en av institutionens medarbetare hittas död går utredningen in i ett intensivare skede. Har morden med den vetenskapliga striden att göra och svävar Anna Bella i fara?

Sissel-Jo Gazan har hyllats som Danmarks nya deckardrottning och 2008 belönades hon välförtjänt med Danmarks Radios Litteraturpris för bästa roman. Jag hoppas verkligen att vi får läsa fler romaner av Sissel-Jo Gazan i framtiden! I väntan på det tar jag tacksamt emot tips på romaner som liknar Dinosauriens fjädrar, för just nu känner jag mig riktigt ”deckarbiten”! Håll förresten med om att omslaget är läckert?!

En man hittas ihjälskjuten och överkörd vid en gammal bilverkstad på landet i Västsverige. Vilken uppdämd ilska, vilket hat måste inte mördaren ha känt gentemot sitt offer för att kunna begå detta kallblodiga dåd?

Kriminalkommissarie Christian Tell och hans kollegor får i uppdrag att försöka lösa fallet. Uppgiften kompliceras när kommissarien upptäcker att han känner sig attraherad av en ung kvinna som figurerar i mordutredningen som vittne. Trots sin digra erfarenhet i yrket får Christian kämpa för att uppträda professionellt…

Parallellt med att utredningen fortskrider, får läsaren i tillbakablickar ta del av händelser som inträffat flera år tidigare. När dåtid och nutid så småningom vävs samman, framträder ett hyfsat trovärdigt scenario. Camilla Ceders roman har kritiserats för att vara slarvigt korrekturläst. Synd, för personporträtten är trots allt ganska spännande och intrigen är välkomponerad. En godkänd debutroman tycker jag.

”Babylon” - uppföljaren till ”Fruset ögonblick” – ges ut i september 2010. Jag reserverar den på biblioteket för jag vill gärna ge Camilla Ceder ytterligare en chans.

Vill man ha en lättsam sommardeckare att läsa i hängmattan, så kanske man uppskattar Ann Rosmans roman. En sensommardag hittas en kvinna i medeltida kläder brutalt mördad vid en offersten vid Marstands fästning. Kriminalinspektör Karin Adler och hennes kollegor tar upp jakten på mördaren, som härjar i den annars så idylliska trakten.

Stundom uppfattar jag dialogen som både konstlad och onaturlig. Miljö- och historiebeskrivningarna nästan pressas in, men jag får medge att jag som läsare blir lite nyfiken på Marstrand. Författarens historiska intresse som genomsyrar texten får betraktas som ett stort plus. Fast visst blir det obehagligt när författaren kommer in på historiska händelser såsom häxprocesserna på 1600-talet- men det får man väl tåla i en deckare?

När det gäller mördaren kunde jag ana mig till dennes identitet. Är intrigen därmed förutsägbar, eller ska jag känna mig nöjd över att ha fått pusselbitarna på plats? Nja, ju mer jag funderar över detta, desto mer uppskattar jag hur författaren lyckas att väva ihop berättelsens trådar.

Är detta månne Mankells sista roman om Kurt Wallander? Jag uppfattar hur som helst boken som ett vemodigt farväl till den numera så välkände kriminalkommissarien från Ystad. Huruvida boken står sig jämfört med de tidigare Wallanderböckerna kan jag inte uttala mig om, men jag läste boken med behållning. För ovanlighetens skull kunde jag unna mig att läsa riktigt långsamt och utan stress. Underbart!

Wallanders dotter Linda möter kärleken och innan Kurt vet ordet av har han blivit morfar. När Lindas svärfar Håkan von Enke oväntat försvinner grumlas naturligtvis familjelyckan. Wallander är fullt sysselsatt med att försöka förklara försvinnandet, när även Lindas svärmor lika gåtfullt försvinner.

Wallander som flyttat ut på landet och skaffat en labrador måste ideligen be grannen att ta hand om hunden, eftersom sökandet efter paret von Enke kräver ständiga resor. Trots att Mankell enligt min mening inte riktigt lyckas med att knyta ihop säcken och ge trovärdiga förklaringar till händelseförloppet, fängslas jag av berättelsen från början till slut.

Den brittiske författaren Peter James har verkligen lyckats med att skriva en lättläst och mycket spännande deckare, kryddad med ingredienser som kärlek, svek och girighet. Jag gillar verkligen den här pulshöjande berättelsen där handlingen tar flera oväntade vändningar.

Upptakten till historien är ett svensexeskämt som spårar ur. Michael Harrison är brudgummen som på sin svensexa blir begravd i en likkista tillsammans med en flaska whisky, en porr-tidning, en ficklampa och en walkie-talkie. Vännerna ska bara ta en pub-runda för att sedan hämta sin kamrat. Men inget går som planerat. Vännerna kraschar med bilen och Michael lämnas åt sitt öde. När hans förtvivlade fästmö efterlyser honom, kopplas kriminalintendent Roy Grace in på fallet. Det blir en spännande kapplöpning mot tiden där utgången är oviss in i det sista!