Huvudperson i LaPlantes historia är änkan Jennifer White, en 64-årig dement före detta läkare med två vuxna barn. På grund av sin sjukdom har hon en vårdare som inneboende. Jennifer är förvirrad och omtöcknad och lever sitt liv bland skuggor i ett slags halvtillvaro. Ibland lättar dimman, ibland tätnar den och raderar obönhörligt hennes förflutna. Hon skriver i en anteckningsbok för att minnas vardagliga händelser, som annars så lätt suddas ut. Bokens omslag illustrerar detta.

Läsaren matas successivt med information om Jennifers person och liv. Dock framstår hon länge som tämligen anonym och ointressant. Tempot är påfrestande lågt, till och med när Jennifers bästa vän hittas mördad och misstankarna faller på Jennifer, som ju lägligt nog ingenting minns…

Mordfallet till trots vill jag inte beteckna denna bok som en deckare, utan som en sjukdomsskildring. Tyvärr griper Jennifers deprimerande nerförsbacke aldrig riktigt tag i mig, trots en insiktsfull sjukdomsbeskrivning.

Dialogpartierna är en smula otydliga. Repliker kursiveras med undantag av Jennifers uttalanden, som inte markeras. Därmed uppstår ibland en osäkerhet kring vad Jennifer säger och vad hon tänker. Det kan också nämnas att författaren byter berättarperspektiv i boken. Till att börja med är texten skriven i jag-form ur Jennifers perspektiv, men mot slutet växlar författaren till du-form vilket ger ett utifrånperspektiv.

Det blir utan tvekan Fagerlind som drar det längsta strået vid en jämförelse. Orkar man med en bok om Alzheimers rekommenderar jag Fagerlinds ”Berg utan rötter”. Fyra pärlor till Fagerlind och tre till LaPlante.

Återstår att se i vilken utsträckning som jag kommer att twittra! Det är ett för mig nytt forum, så några löften vill jag inte ge. Väl mött!

Lasse ser tillbaka på sitt misslyckade arbetsliv. Många år av vantrivsel och utanförskap på jobbet har satt sina spår. Desperat försöker Lasse knåpa ihop en deckare för att om möjligt imponera på sina före detta arbetskamrater. Det går inget vidare. Lasses relation till fru och barn lämnar också övrigt att önska.

Lasse gör upp räkningen med sitt liv. Hur har han förvaltat sin tid på jorden? I takt med att sjukdomen eskalerar ändrar Lasse sin berättelse. Fantasi och verklighet flyter ihop. Fagerlinds bok är välskriven och språket är rikt och uttrycksfullt. Halvägs in i boken tyckte jag dock att berättelsen tappade fart och läsningen blev en smula tålamodskrävande. Det är naturligtvis också påfrestande att historien är så sorglig och ämnet tungt. Men Fagerlind har åstadkommit en stark och läsvärd roman med en intressant titel. Jag tvekade en smula vid betygsättningen och avstod därför först från att dela ut pärlor. Efter att ha funderat och velat ett tag, bestämde jag mig dock slutligen för betyget fyra.

Boken du kan tävla om är alltså: Norna av Maria Ragnarsson.

Du deltar genom att skriva en kommentar till detta tävlingsinlägg. Vid tävlingens slut lottar jag fram en vinnare! Hoppas du vill vara med och tävla! Lycka till!

Tävlingen pågår 5-12 maj 2012. Vinnare utses 13 maj. Grattis Maria Klamas!

Hjärtligt tack till alla er som deltagit i tävlingen och tack för alla trevliga inlägg och lyckönskningar! Boken finns att låna på bibliotek, kan köpas i nätbokhandeln eller direkt av mig.

Vi får följa den lille gossen Harry Clifton, som växer upp med sin ensamstående mor i Bristol. Förhållandena är knappa, så mor och son delar lägenhet med morföräldrarna och en morbror. Morbrodern arbetar som stuvare i hamnen och Harry tänker sig en framtid som hamnarbetare. Men så visar det sig att Harry begåvats med en enastående sångröst. Han får ett körstipendium och kan börja på en exklusiv pojkskola. Trots stipendiet får mamman arbeta hårt för att finansiera sonens skolgång.

Händelserna skildras omväxlande ur Harrys, moderns och övriga personers perspektiv. Pusselbit fogas till pusselbit och så småningom har läsaren bilden klar för sig. En viktig pusselbit handlar om vem som är far till Harry. Archer har skrivit en charmerande familjesaga, som på sikt lär spänna över bortåt 100 år.

Andra boken i serien heter på engelska The Sins of the Father och har precis kommit ut i handeln. Jag hoppas innerligt att förlaget inte vilar på hanen utan snabbt översätter också denna bok till svenska, för jag kan knappt bärga mig! Harrys sång ger jag fem pärlor, inte för att boken utgör någon litterär sensation, utan för att läslusten så klockrent triggas igång. Mer, mer!

 Ellesmereön

Halvinuiten Edie Kiglatuk är en härdad och erfaren vildmarksguide på Ellesmereön. På en jakttur blir en man skjuten, men händelsen tystas ner som en oturlig jaktolycka. När Edies styvson kort därefter råkar illa ut, börjar Edie gräva i det som hänt. Framför allt söker hon svar, för att förstå det som hänt styvsonen.

Boken ger en intressant inblick i inuitkulturen. I ärlighetens namn känns matkulturen långt ifrån lockande. Eller vad sägs om exempelvis råa ägg, rå fisk, sälblodssoppa och blodsoppa? Skildringen av den arktiska miljön och ödemarken drar inledningsvis ner tempot i boken. Intrigerna tätnar dock successivt och tempot ökar i takt med detta. En naturskön filmatisering av boken hade jag gärna sett! Tre eller måhända fyra pärlor delar jag ut till denna kalla polardeckare.

Det är alltså jag som har skrivit boken Norna. Strindbergs ord sammanfattar ganska kärnfullt mina känslor inför bokutgivningen: ”Där hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok.”

Mer information om boken hittar du på sajten Vårens böcker.

Förordet är skrivet av Sam Nilsson, f.d. chef för Sveriges Television. Sam var en av initiativtagarna till den släktträff som hölls 2008 i Bastuträsk för ättlingarna till Maria och Olof Nilsson, Sams och Henrys farmor och farfar. Denna släktträff skildras också i boken. För bästa behållning av Norna bör man nog ha ett intresse för historia och släktforskning, gissar jag, som själv är amatör på området. Resultaten av mina efterforskningar sammanfattas i boken i skönlitterär form. Måhända inspirerar det någon till att ta reda på mer om den egna släkten och sedan fatta pennan?

  Sam välkomsttalade på släktträffen.

Boken kan köpas på Bokus, Adlibris och Cdon eller lånas på biblioteket.

Karin Berglunds ”Samtal i trädgården” och Susann Gson Engvists ”Trädgårdspassion” är exempel på den första trenden.

Elisabeth Svalin Gunnarssons ”I trädgårdsmästarens spår” och Peter Svenssons ”Ekologisk trädgårdsglädje” exemplifierar den andra trenden.

Själv fastnar jag för Inger Palmstiernas ”Träd och buskar för den lilla trädgården” som inte tycks passa in i vare sig den ena eller den andra trenden. Det är bara att pallra sig ut i trädgården och plantera!

Av de åtta böcker som Kate Atkinson hittills skrivit räknas de fyra sista som deckare men alla åtta är ganska lika. Det handlar om krångliga familjeförhållanden, ofta med incest, våld och mord och dödande av djur.

Den första boken, ”I museets dunkla vrår” var en släktkrönika från 1800-talet och framåt men redan här skymtar det som skall komma sen, bl.a. om hur grymma människor kan vara mot varandra och mot djur.

”Mänsklig krocket” som nästa bok heter utmärker sig för skiftande verkligheter och hur tiden går fram och tillbaka. Det som händer i en verklighet händer igen i en annan fast på ett annat sätt. En ovanligt otäck folkskollärare blir dödad flera gånger av olika personer, bl.a. sin egen fru och under olika omständigheter.

Sen kommer ”Känslomässigt udda” som är en familjekrönika och universitetsroman. Den handlar om huvudpersonens erfarenheter som student vid Dundee universitetet och också om hennes familj. Familjeförhållandena i denna bok är minst sagt komplicerade. Huvudpersonen träffar så småningom sin riktiga pappa, som är privatdetektiv och f.d. polis och dessutom väldigt lik Jackson Brodie, huvudperson i Atkinsons fyra deckare.

Men före dem kommer novellsamlingen ”Inte hela världen” som handlar om världens undergång, världen som vi känner den. Man märker från varje novell hur allt gradvist blir sämre. Och novellerna hänger ihop. Personer från en novell dyker upp i en annan, åtminstone nämns de. Och huvudpersonerna i den första är också det i den sista. I flera av novellerna nämns Buffy vampyrdräparen och hon citeras också.

Slutligen kommer de fyra deckarna och är det två böcker av Atkinson man absolut ska läsa så är det den första av dem, ”De vilseförda” och så novellsamlingen. Jackson Brodie heter privatdetektiven och han beskrivs som en fårhund som vill samla ihop sin hjord. I den första boken handlar det om tre flickor som försvunnit, i ett av fallen för många år sedan. Han lyckas lösa det hela men riktigt bra blir det inte. I de tre följande, ”En god gärning”, ”When will there be good news” och ”Started early, took my dog” fortsätter mönstret. Jackson gör goda gärningar och blir straffad för det men klarar sig på något sätt. I sista boken, hundboken, tar han en hund från ägaren som misshandlar den. Samtidigt är det en kvinnlig f.d. polis, numera säkerhetsvakt på ett varuhus, som tar hand om en liten flicka vars mamma, en prostituerad, misshandlar henne. För de båda f.d. poliserna slutar det hela tveksamt lyckligt, för andra i boken helt olyckligt. Bl.a. finns det en åldrig skådespelerska vid namn Tilly vars olyckliga öde har förföljt mig sen jag läste boken.

Till slut, Atkinsons böcker är fascinerande och gripande och kan bara rekommenderas.

Detta inlägg är skrivet av bibliotekarie Göran Kvist.

Strax innan Katrine anländer slås en gammal man ihjäl på granngården Rauhala. Vem mördade den gamle gubben och varför? Vem var egentligen Katrines okände morfar? Och vem är den anonyme, mystiske köparen som lagt ett duktigt överbud på moderns fallfärdiga hus? Katrine som till yrket är journalist börjar nysta i det förflutna. Hon reser i en släktings fotspår till Karelen. Bit för bit finner hon sina rötter och sig själv.

Ljudboken är inläst av Anna Maria Käll som läser med en ibland något mörk och skrovlig röst. Hon förmedlar annars texten ganska neutralt och behagligt. Boken innehåller en del fraser på meänkieli. Huruvida Käll klarar tornedalsfinskan kan jag inte alls bedöma, men det klingar åtminstone bra i mina öron.

Jag är helt klart svag för berättelser från norr, så jag njöt verkligen av denna mästerliga Tornedalsskildring! Boken är på sätt och vis genreöverskridande för detta är både en spännande deckare och en fascinerande släktberättelse. Miljöbeskrivningen är målande och jag hade velat skriva att Alsterdal sätter Kivikangas på kartan – men inte hittar jag någon by med det namnet i Tornedalen…Faktum är att det är en fiktiv by. Jag plockar hur som helst in I tystnaden begravd bland årets bästa deckare, för Alsterdal håller mycket hög klass! Läs, läs, läs! Eller lyssna, lyssna, lyssna!

På ett museum i Norfolk ska en kista med kvarlevorna från en medeltida biskop öppnas vid en festlig tillställning. Strax innan ceremonin hittar Ruth museiintendenten livlös intill kistan. Nelson får i uppgift att utreda huruvida intendenten har han bragts om livet.

I museets källare finns lådvis med ben som ligger travade i kartonger. Ett rum fullt med ben, A room full of Bones – ja så lyder den engelska originaltiteln. Kranierna och skelettdelarna i fråga är kvarlevorna efter aboriginer. En påtryckningsgrupp kräver att dessa ben ska återlämnas till hemlandet, för att förfäderna ska få ro. Museets förmögne och excentriske ägare har dock inga planer på att lämna tillbaka kvarlevorna. Istället vill han att Ruth ska undersöka benen åt honom.

Persongalleriet i boken är rätt intressant. Ruth, den lätt överviktiga stressade småbarnsmamman känner jag genast sympati för. Hennes vän Cathbad, druid och laboratorieassistent på institutionen för kemi, är färgstark och allestädes närvarande, men kan Ruth verkligen lita på honom? Bob Woonunga, expert på återbördande av kvarlevor tillika granne med Ruth, har också en stark personlighet. Förmår han nedkalla riktiga förbannelser och hur långt är han egentligen beredd att gå för att få hem benen till Australien?

Jag gillar Elly Griffiths snygga balansgång mellan myt och vetenskap. Dubbeltydigheten gör det möjligt att tolka det som sker både rationellt och ur ett andligt eller övernaturligt perspektiv. En spännande och välskriven bladvändare som definitivt ger mersmak.  Jag blir åtminstone nyfiken på de tidigare böckerna i serien, för jag vill ha mer!

Författaren Elin Lindqvist reste tillsammans med fotografen Yoshikazu Fukuda och journalisten Yuko Ota till de katastrofdrabbade områdena. I åtta kapitel får vi möta personer som på olika vis berörts av jordbävningen, tsunamin och kärnkraftshaveriet. Bland de intervjuade återfinns två ekologiska odlare varav den ena också är solenergirepresentant, en missionär, en grossist i fisk- och skaldjursindustrin, en ostronodlare, en bilhandlare, en uppfödare av biffkor och en hemmafru.

Lindqvists reportageresa kan ses som ett debattinlägg i kärnkraftsfrågan, eftersom intensionen att värna om naturen genom att lära av katastrofen och ställa om till alternativa energikällor är så tydlig. Någon kärnkraftsförespråkare hittar jag inte i boken. Hur energikrisen ska lösas är dock en svår nöt att knäcka. Det talas om vikten av förändrade levnadsvanor, minskad energikonsumtion, småskalig elproduktion och nyttjande av solenergi och andra förnyelsebara energikällor. Texten är stramt återhållsam och manar till eftertanke. Något gottande i de drabbades olycka är det inte fråga om. Författaren är nästan lite för bra på att hålla distansen kan jag tycka, för texten griper inte riktigt tag i mig. Fler fotografier hade jag nog också väntat mig med tanke på bokens titel. Läsvärd tycker jag dock att boken Fukushimas färger är.

Titta på omslaget till Christers album  Som en sommarvind från 1975 och läs sedan Herr Drycks analys!

”Nu plockar jag fram det tunga artilleriet. Här har vi ett omslag som är som kaustiksoda och tabasco rakt in i synnerven. Christers har snärjt på sig sina tightaste halssmycken (notera hajtanden till höger), hopplösa bruna västar med skära paljetter, skjortor med helt sjuka kragar och slutligen, som pricken över i, dragit upp de bruna brallorna till smärtgränsen och beyond. Genom detta snilledrag bjuder de nu på snoppkavalkad deluxe, där vi tydligt kan se vad var och en har att bjuda på. Liraren längst till höger med kabanoss ner på låret ser oförskämt nöjd ut, och är onekligen stolt över vad han har att visa upp. Mercy!” ur Katastrofala bokomslag s. 19.

Här kommer ytterligare ett smakprov. Omslaget ovan från 1971 kommenteras kort och gott: ”Ge killen en riktig trumma för fan.” ur Katastrofala omslag s. 17.

Fler exempel på fula vinylomslag hittar du på Herr Drycks blogg: Katastrofala omslag. Den nyutkomna boken Katastrofala skivomslag innehåller ett urval favoriter från denna blogg. En perfekt presentbok som garanterat lättar upp stämningen! Texten är välskriven  och iakttagelserna roande. Kort sagt: En riktig humorpärla!

Inledningsvis hade jag problem med att hålla isär personerna i boken, trots ständiga jämförelser med det släktträd som finns alldeles i bokens början. Dessutom bläddrade jag febrilt till ordlistan längst bak för att slå upp det ena arabiska ordet efter det andra. Men redan efter ett par kapitel var jag ordentligt fast! Efter en lite trög start kunde jag konstatera att boken både är välskriven och faktiskt lättläst.

Morgon i Jenin har fått strålande betyg och fina recensioner i pressen. Jag kan bara stämma in i hyllningskören! Texten känns ödesmättad och språket har en närmast poetisk lyskraft. Konflikten mellan Palestina och Israel skildras ur ett palestinskt perspektiv, ur flickan Amals ögon. Hon växer upp i ett palestinskt flyktingläger där hon tillsammans med sin familj får utstå svåra förluster och umbäranden. Vi får läsa om ohyggliga krigsförbrytelser. Det är så man vill lyfta ansiktet mot skyn och förtvivlat utkräva ett gudomligt svar på frågan: Varför? Abulhawa skriver oerhört drabbande och insiktsfullt om kärlek, sorg, hatets grogrunder och om vedergällningens drivkrafter. Personerna i boken må vara fiktiva, men romanen känns rakt igenom äkta.

Missa inte den här pärlan! Betyg fem av fem, för detta är baske mig det bästa som jag har läst på länge! Jag blev verkligen tagen av den här boken! Ladda med näsdukar och läs!

Romanen utspelar sig i en traditionellt kristen värld, där söndagsskola, gudstjänster, bön och kyrkokörer utgör ett naturligt inslag i karaktärernas liv. Holmberg, som studerar teologi, rör sig hemtamt i denna miljö. Karaktärerna strävar efter att leva som goda kristna, men bakom helyllesfasaden simmar många fula fiskar som misshandlar, våldtar, är otrogna och tampas med alkoholism. Tyvärr blir personporträtten rätt summariska och mitt intresse och engagemang triggas aldrig riktigt igång.

Relationen mellan den problemtyngde högstadieeleven Nike och hans nya lärare Anna är central i boken. Någon trovärdig relation är det dock knappast frågan om. Det som får Nike att bli förälskad i Anna är hennes förmåga att vara närvarande i nuet och hennes sätt att verkligen se honom. Bägge bär på mörka hemligheter och de tyr sig snart till varandra och börjar umgås privat. Annas agerande uppfattar jag som både osannolikt och oprofessionellt. Som grädde på moset tycker jag mig höra ett entusiastiskt: Halleluja, visst är det underbart med engagerade lärare som trollbinder de mest skoltrötta?!

Boken har flera parallellhandlingar och Holmberg lyckas ganska bra med att knyta ihop säcken. Prologen och epilogen ramar snyggt in berättelsen. Språkligt är det inte heller så tokigt. Efter en hel del funderande bestämmer jag mig för att betyget får bli tre av fem pärlor.

Trots att mitt intresse och mitt engagemang inte riktigt ville infinna sig, läste jag envist vidare. I korthet handlar boken om jakten på den pyroman som härjar i småstaden Hagfors i Värmland. Efter flera anlagda villabränder breder skräcken ut sig i det lilla samhället och folk hamstrar brandvarnare och brandsläckare. Journalister och poliser arbetar för högtryck för att få tag på den skyldige. Det blir både kusligt och för all del bitvis spännande. Behållningen för min del bestod i själva upplösningen och skildringen av gärningsmannen. Men jag avslöjar förstås inte vem som är den efterspanade mordbrännaren!

Jag ger betyget godkänt, men inte mer. Det är möjligt att detta är en riktig bladvändare för en del läsare, men jag behövde beklagligt nog tid för att tröska mig igenom den här deckaren. Men sträck på dig Ninni! Rätt som det är har sin bok räddat livet på någon, för säg den läsare som inte ser över eller skaffar nya brandvarnare efter att ha läst boken!

Maja är alltså en ung kvinna som ser, som har mediala förmågor. I Tistelblomman har hon och pojkvännen hyrt ett ödsligt hus i Skottland. Självklart är det ett hemsökt hus, som ruvar på många hemskheter. Det gamla förfallna stenhuset i fråga pryder för övrigt det snygga omslaget. Successivt blir stämningen alltmer hotfull och spöklik och Maja börjar få knepiga förnimmelser. Maja mår allt sämre, men förmår inte att berätta för pojkvännen om sina upplevelser. Han känner nämligen inte till hennes synskhet och han trivs utmärkt i huset… Med små medel lyckas Hellberg bygga upp en andlöst spännande historia med drag av gotisk romantik. Fyra pärlor av fem delar jag ut till denna lättlästa bladvändare!

Flera dagstidningar rapporterar om vårtecken och välsjungande vårfåglar. Jag läser Bengt Herzmans krönika Inte en vår utan lärkans sång i dagens HD och vänder ansiktet mot vårsolen och njuter.

Ett aggressivt virus blir stulet från ett högrisklaboratorium i Uppsala. Det handlar om en virusvariant av spanska sjukan som kostade många människor livet 1918. I orätta händer kan viruset användas som biologiskt massförstörelsevapen och orsaka massdöd världen över. Den trygge och storväxte kriminalkommissarien Ulf Beow får i uppdrag att utreda laboratorieinbrottet. Utredningen går inledningsvis trögt, men när några djurrättsaktivister hittas mördade upptäcks en koppling till inbrottet. Hittar man mördaren borde man hitta det stulna viruset – och tvärtom. Kampen mot klockan har börjat!

Favorituppläsaren Magnus Roosmann gör som vanligt en strålande insats. Det jag förvånades över när jag lyssnade på boken var Ringstedts tendens att överdrivet noga beskriva detaljer som egentligen inte tillför något. Något konkret exempel minns jag inte, men jag syftar exempelvis på skildringar av typen köksbestyr. Man lägger märke till detta, eftersom man tror att ”här kommer en väsentlig ledtråd”, vilket det alltså inte gör. Nåväl, jag kan utan tvekan ha överseende med denna egenhet, för berättelsen höll mig obönhörligt fängslad. Ringstedt knyter dessutom skickligt ihop berättelsens många trådar. Fyra pärlor av fem delar jag ut, för detta är lysande underhållsfiktion som skulle göra sig utmärkt på film! Det är bara att hoppas på fler verk från den ännu relativt okände debutanten Thomas penna!

På 960 sidor presenteras vitt skilda underverk som naturen skapat såsom exempelvis barriärrev, grottor, vulkaner, våtmarker, berg, sjöar, öknar, forsar, raviner och skogar. 9 svenska platser nämns: Abisko nationalpark, Borgafjäll, Gotland, Lapporten, Akka, Njupeskär vattenfall, Stockholms skärgård, Sånfjället och Tännforsen. Varje underverk får i genomsnitt endast en halv sida, så informationen är koncentrerad och kortfattad. Det säger sig självt att Gotland på en halv sida blir extremt summariskt. Bakom den faktaspäckade, men över lag välskrivna texten, står ett trettiotal skribenter under ledning av redaktören Michael Bright.

Världsdel för världsdel, land för land skildras unika, fängslande platser, varav många finns med på UNESCO:s världsarvslista över platser att bevara till framtida generationer. Text och bild får läsaren att häpna över jordens mångfald och skönhet. Intensionen att värna om vår planets rikedom märks tydligt.

Bokens upplägg känns igen från andra ”1001-böcker” exempelvis om filmer att se, böcker att läsa, golfhål att spela och byggnader att se innan man dör.

Resten av Tawni O´Dells roman utspelar sig i nutid. Candy, eller miss Jack, har blivit en gammal dam som lever för sig själv på ett stort pampigt gods. Hennes brorsons dotter övertalar henne att upplåta sitt hem åt två tonårspojkar vars far omkommit i en bilolycka och vars mor flyttat till Arizona. Tragiskt nog bryr sig mamman inte alls om sina barn.

Sakta börjar vänskapen att spira mellan den gamla damen och den yngste pojken Kyle, men den några år äldre brodern Klint har svårare att finna sig tillrätta i den nya miljön. Klint förtärs dessutom av plågsamma minnen av händelser som aldrig borde ha inträffat. Denne bräcklige och sköre tonårspojke bär i tysthet på en tung börda. Efter hand blir det alltmer uppenbart att allt inte står rätt till med Klint. Miss Jack tampas också med gamla undanträngda minnen, men hon lever upp i takt med att minnena poppar upp till ytan.

Det här är en relationsroman av klass som jag läser långsamt och eftertänksamt. Texten är mycket välskriven och stämningsfull, ett förtätat drama så att säga. Personporträtten är psykologiskt trovärdiga och fascinerande. Inte minst övertygar skildringen av de sköra, olyckliga tonårspojkarna. Författarinnan förtjänar verkligen att få uppmärksamhet för denna litterära pärla. Jag har utan tvekan fått mersmak för Tawni O´Dells författarskap! Mina varmaste rekommendationer!

Annelie tipsar om Bernhard Schlinks Högläsaren, Margareta rekommenderar David Nicholls bioaktuella En dag och Barbro gillar ungdomsboken Fallen ängel av Becca Fitzpatrick. Också Lotta kommer att tänka på en ungdomsbok: Katarina von Bredows Hur kär får man bli?

Ytterligare boktips från våra biblioteksassistenter: Christina tipsar om Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren och Ingrid vill slå ett slag för Lena Einhorns relativt nyutkomna bok Siri. Christel K. kommer att tänka på en bok som hon läste för länge sedan: Kärlek het som chili av Laura Esquivel. Christel B. tycker om Jakaranda av Tamara McKinley, som för övrigt också tycks vara en populär författare bland våra låntagare.

Mitt eget tips slutligen får utan tvekan bli Törnfåglarna av Colleen McCullough! Vilken kärleksroman skulle du vilja tipsa om?

Li Cunxins skildring av uppväxten på den kinesiska landsbygden, fattigdomen, trångboddheten och den dagliga kampen för brödfödan, är hjärteknipande! Under perioder svalt familjen och när det inte fanns tillräckligt med mat för alla, skickades maten från den ena familjemedlemmen till den andra…

Som elvaåring får Li Cunxin en sällsynt chans att lämna fattigdomen bakom sig när han kommer in på dansakademin i Peking. Pojken tar sig igenom det första årets slit och smärta med hemlängtan och dåliga betyg. Det dröjer innan han fullt ut inser hur privilegierad han är och innan han på allvar börjar göra framsteg som ballettdansare på elitskolan. Det kostar blod, svett och tårar. Så småningom får han möjlighet att resa som utbytesstudent till Amerika där han får smaka på friheten och blir en firad dansare. Det är en makalös framgångssaga! Men priset är högt. Som avhoppare kan Li Cunxin inte återvända till sitt hemland och han förtärs av sin oro för familjen hemma i Kina…

Filmatiseringen är också mycket gripande och man sitter trollbunden filmen igenom. I boken får man dock veta så mycket mer om livet i Kina under Mao. En mycket berikande läsupplevelse som dröjer sig kvar länge. Fem pärlor av fem till denna storslagna berättelse!

Tips! Boken finns med på årets bokrea, så skynda att fynda!

Varje årstid har förstås sin charm. ”Vinter det är tid för vila, reflektion och återhämtning, men det är också en tid för fest och firande” skriver Skiöldebrand. Så sant! I januari-februari kan vi frossa i svenska äpplen, brysselkål, groddar, grönkål, lök, morötter, potatis, kålrot, vit- och rödkål med mera. Från Spanien importeras exempelvis apelsiner, citroner, clementiner, avokado och zucchini.

Att äta efter årstiderna, skippa långväga grönsaker och frukt som flugits hit, att minska köttätandet genom att byta ut det röda köttet mot fisk, fågel och vilt är några av tankegångarna vi möter i denna bok. Dock finns det recept med köttfärs, fläskfilé och nötkött med i boken. Förutom matrecept finns här även brödrecept och recept på mingelsnacks och efterrätter. Fotografierna är inspirerande liksom kost- och hälsoråden. Jag gillar att läsa mat- och kokböcker och plocka guldkorn här och där. Denna bok utgör inget undantag!

Eli upplever att golven i sovrummet sluttar och att hon dras till det mörka fönstret som är täckt av en gardin som aldrig dras ifrån. Hennes terapeut lägger en boll på golvet. Bollen ligger still. Trots det känns fönstret farligt. Tänk om hon kastar sig ut?  Rasar ut? Glider ut? Bäst att försöka hålla sig fast i de hala möblerna…Eli är självdestruktiv, skär sig, häller kokhett vatten över sig, krossar glas. Deprimerande och obehagligt smärtsam läsning förstås, men samtidigt är detta en mycket trovärdig och insiktsfull berättelse om psykisk sjukdom.

Eli åker in och ut på psyket, utsätts för bältesläggningar, tvångsintagning och tvångsmedicinering. Det är en skrämmande och föga förtroendeingivande bild av psykvården som målas upp. Texten är mycket gripande och drabbande och förtjänar att uppmärksammas. Jag blev hur som helst illa berörd. Förvånande nog lyckas Eli trots sin sjukdom skriva böcker och producera film. Hon är kreativ till och med när hon är som sjukast. I Elis fall går sannerligen skapande och galenskap hand i hand. Slutet är i mitt tycke alltför abrupt, men förmedlar i varje fall en strimma hopp.

Julia Dufvenius gör en nyanserad och finstämd uppläsning som hon prisats för med Sveriges Radios Romanpris 2011. Jag hoppas vi får höra mer av Dufvenius – och av Grimsrud.

I boken Viva la pasta! guidar Bo Hagström läsaren på en pastaresa runt om i Italien. Hagström skriver kunnigt om pastans historia, om konsten att göra egen pasta och om konsten att koka pasta. Recepten har han samlat in under sina många besök i Nord-, Mellan-, och Syditalien. Det riktigt vattnas i munnen när man bläddrar i boken och man drabbas av resfeber. För vem skulle inte vilja bege sig till Italien och lära känna det italienska köket på plats?

Hagström listar våra vanligaste pastasorter i kvalitetsordning. Jag tar med listan till affären och upptäcker hur många olika pastasorter det faktiskt finns att välja mellan, så varför hålla till godo med snabbmakaroner? En svårighet med recepten i boken är att lista ut vilken sorts pasta som avses. 300 gram fusilli bucati eller bucatini säger åtminstone inte mig så mycket. Som tur är finns bilder på de olika pastasorterna. En ovan kock hade helt klart uppskattat förslag på alternativa ingredienser. Om jag exempelvis inte hittar taleggio i min mataffär, vilken annan halvmjuk ost skulle kunna passa istället? Matlagning är en konst och jag övar glatt vidare under Hagströms ledning.

Den alfabetiska uppställningen gör det enkelt att hitta rätt i boken. Slår man upp Banan får man tips om vad man kan hitta på med övermogna bananer. Hur många bruna bananer åker inte i hushållssoporna? På bokstaven D hittar jag uppslagsordet Datum och läser följande citat från Benjamin: ”Jag har börjat tänka annorlunda när jag ska köpa till exempel mjölk. Förut såg jag alltid till att köpa de paket som hade flest dagar kvar på datummärkningen, men det mesta går åt ganska snabbt hemma hos oss, så nu köper jag de paket som har minst antal dagar kvar för att de inte ska bli stående och sedan slängas.” Hur tänker du som konsument? Själv är jag inte främmande för att köpa varor med kort datum för omgående konsumtion, men då gärna till reducerat pris. En helt klart annorlunda uppslagsbok som utmanar läsaren att tänka om.

Flera skribenter delar med sig av sina idéer om hur svinnet kan minskas. Det är ju onekligen så att vi slänger mycket överbliven mat. Recepten är generella för att man ska kunna ta vad man har. Förutom recept och allmänna förslag på hur man kan ta vara på rester, innehåller boken reportage, ordspråk, anekdoter och annan tänkvärd läsning. Libris förlag ger främst ut böcker med anknytning till kristen tro, vilket tydligt märks i denna bok med grundtonen slösa inte med Guds gåvor. Ett utdrag ur Johannesevangeliet, där Jesus bespisar fem tusen män, finns också med. Boken ingår i serien Kyrkkaffe. På bloggen Dantes bibliotek finns en trevlig recension av boken.

Rebecca Skloot har skrivit en faktabok om kvinnan vars celler skulle komma att betyda så mycket för forskningen. Vem var hon? Skloots berättelse om den fattiga, svarta kvinnan, vars celler fortfarande lever, långt efter hennes död, är mycket gripande och fascinerande. Boken Den odödliga Henrietta Lacks lär kunna intressera en bred allmänhet, inte minst läsare av biografier och populärvetenskap.

Författaren ställer en rad tankeväckande frågor som rör etik och moral. Vad händer exempelvis med de blodprov och vävnadsprover som vi lämnar? Vem äger vävnaderna? Henrietta donerade aldrig någon vävnad. Forskarna tog ett vävnadsprov utan att fråga. Ingen berättade något för familjen. Det kom som en chock för familjen när de sent omsider upptäckte att människor sålde och köpte hennes celler. De fick dessutom läsa Henriettas journal publicerad i en bok. Några pengar såg dock familjen aldrig röken av…

När forskarna så småningom började intressera sig för Henriettas släktingar, togs blodprover på hennes make och barn. Dottern Deborah väntade förgäves på besked om det som hon trodde var ett cancerprov. Hon var rädd och ängslig över att få samma cancer som sin mamma…Tragiskt och rörande. En intresseväckande berättelse skriven av en begåvad vetenskapsjournalist. Varma rekommendationer!

Tegenfalk kommer i ”Den felande länken” in på existentiella frågor och han hade med fördel kunnat utforska de stora livsfrågorna ännu mer ingående. Manet-symboliken är smått genialisk och passar synnerligen väl ihop med handlingen! Briljant!

  Foto: Alvaro E. Migotto

Låt oss backa bandet en smula och konstatera att första delen i serien heter ”Vredens tid”. En stark debutroman som dock har vissa likheter med Jussi Adler-Olsens ”Kvinnan i rummet”. Det ligger nära till hands att tro att Tegenfalk har inspirerats av danskens bok, men vad vet jag? Bok två i serien ”Nirvanaprojektet” är spännande, även om jag så här i efterhand mest minns boken som ett slags mellanbok. Titeln anspelar på ett forskningsprojekt som syftade till att kartlägga medvetandet eller själen. Försök gjordes också att klona själen för att om möjligt uppnå odödlighet.

”Den felande länken” är som sagt tredje delen i serien. Även om boken inledningsvis summerar tidigare händelser, rekommenderar jag att man läser böckerna i kronologisk ordning. Vi återser karaktärer som vi mött i tidigare böcker: Walter Gröhn förstås och den begåvade polisassistenten Jonna de Brugge, som för övrigt pryder bokens omslag. Journalisten Jörgen Blad jagar vidare i jakten på sitt livs scoop och datahackern Serge blir återigen insyltad.

Walter sörjer fortfarande dottern Martines tragiska död. Hade man med mer avancerad teknik kunnat rädda hennes själ, genom att flytta över hennes själ till en annan människas kropp? För att sluta grubbla och om möjligt komma till klarhet, reser Walter till Frankrike.

Jonna har å sin sida blivit förtjust i en man, men är han den han utger sig för att vara? Vilka lik har han i garderoben? Pressad av en internutredning försöker Jonna rädda sitt skinn genom djärva, men kanske inte fullt så genomtänkta handlingar. Jonna är vidare engagerad i jakten på Leo Bragelers mördare.

Tegenfalk har som synes många trådar att hålla i, när det gäller handlingen. Trots det knyter han skickligt ihop säcken. Slutet är måhända både intelligent och kreativt, men för mig förefaller tanken på att man skulle kunna klona själen så osannolik, att jag inte blir berörd på djupet. Jakten på den felande länken lär väl få fortsätta… Men summa summarum så utgör Tegenfalks trilogi ändå ett spännande tillskott i deckargenren.

Den första boken i trilogin heter Den dansande djävulen. Här möter vi den fattige, föräldralöse gossen Tyko Blom, som arbetar som grävare djupt nere under marken i en silvergruva. En dag skickas Tyko till ett gammalt gruvschakt, där han hittar en uråldrig järnlucka i bergväggen. Han har hittat porten till en annan värld… Här tar den andra boken vid: Fyrtornet i Son-Li. Fantasyinslaget blir starkare och äventyret börjar på allvar. Slutet är abrubt och läsaren kastar sig över den sista delen som är spännande in i det sista: Polyhymnias guld. Böckerna bör definitivt läsas i kronologisk ordning.

Böckerna finns även som ljudböcker, inlästa av Jakob Eklund. Han läser behagligt, men måhända en smula sävligt. Jag gillar att det är samma uppläsare till samtliga delar i serien. I sista delen gör Eklund en fin rolltolkning av den så kallade Ormapan och läser med stor inlevelse.

Böckerna i serien Tyko Flores Äventyr påminner på sätt och vis om Michelle Pavers omtyckta serie Han som föddes att möta mörkret, som inleds med boken Vargbröder. Jag kommer i alla fall att tipsa läsare som gillat Pavers böcker om Widmarks välskrivna trilogi.

Filmen Mr. Nobody handlar om Nemo, som vid nio års ålder tvingas välja mellan sina föräldrar vid deras skilsmässa. Ska han följa med sin mamma till USA, eller ska han stanna hos pappan i England? Utifrån pojkens val spelas tre möjliga livsöden upp.

Ständigt ställs vi inför olika val. Hur påverkas våra liv av valen vi gör? Hur många olika liv vore möjliga för en människa? Vilken roll spelar slumpen? Varför har det vi sänder ut en tendens att komma tillbaka till oss i någon form?

I filmen talas det om fjärilseffekten: Du ska köpa ett par jeans och väljer de billigaste. En arbetare på andra sidan jorden blir arbetslös och sitter hemma och kokar ägg istället för att gå till jobbet. Ångan stiger upp och orsakar regn två månader senare på andra sidan jorden. En regndroppe faller på din lapp och gör telefonnumret till din käresta oläsligt…

I denna film är ingenting verkligt, men allt är möjligt…Vi får träffa Nemo som åldring i en framtida värld där ingen längre dör av ålderdom. För en reporter berättar Nemo om sina parallella liv – men vilket är det rätta? En sevärd, men småknepig film. Föreställer mig att åsikterna om denna film går isär duktigt.

I sin nya novellsamling När börjar det riktiga livet betraktar Fredrik Lindström våra ansträngningar och förberedelser inför den dag då livet verkligen börjar. Fast ironiskt nog är det livet som passerar medan vi är upptagna med att göra upp planer inför morgondagen…

Att skriva kort och kärnfullt, men ändå levande och uttrycksfullt är en konst som ”språkmannen” Fredrik Lindström behärskar till fullo. Språkligt och innehållsligt är de korta novellerna i När börjar det riktiga livet en njutning att läsa! Novellsamlingen tillhör det bästa som jag har läst i denna genre på länge. Lysande Fredrik!

Novellen Gosedjuren handlar om en liten gosse, som inte förmår att dela med sig av sitt materiella överflöd, som inte förmår att ge av hjärtat.  En tankeväckande berättelse om hur föräldrar visar sina barn, eller inte visar sina barn, kärlek genom att överösa dem med grejer.

I novellen Kvalitetstid kommer författaren in på vår tendens att göra så många saker som möjligt samtidigt. Att effektivt utnyttja alla transportsträckor, att tidsplanera och schemalägga, för att få så mycket kvalitetstid som möjligt…

En tänkvärd och småhumoristisk pärla till bok att börja det nya året med!

Mat & vin på tyska är helt enkelt inte någon vanlig färgsprakande guide för den som vill hitta ett gott vin till maten (färgfotografier saknas faktiskt helt). Istället är det frågan om en ovanligt informativ och fyllig ordbok, som fokuserar på den tyska och österrikiska mat- och vinkulturen. Merparten av boken utgörs av en tysk-svensk samt en svensk-tysk uppslagsdel späckad med mat- och vintermer. En guldgruva för den turist som utan förkunskaper i tyska språket vill kunna tolka en matsedel, eller helt enkelt förstå vad det står på vinflaskans etikett. Boken torde kunna intressera såväl nybörjare, som individer med goda tyska språkkunskaper. En användbar ordbok att packa ner i väskan, när resan går till Österrike och/eller Tyskland således.

Boken avslutas med några kartor över vinregioner och vindistrikt i Tyskland och Österrike, men bokens styrka ligger på det språkliga området. Jag noterar att några bibliotek har placerat boken på hylla Q, mat & dryck, medan andra bibliotek ställt den på hylla F, språkvetenskap. Valet är måhända inte helt självklart, men jag tycker nog bokens karaktär av språklexikon överväger.

När Germain av en händelse lär känna 95-åriga Margueritte utvecklar de en säregen vänskap. Den bokälskande gamla damen öppnar med varsam hand dörren till böckernas värld för Germain. I och med detta förändras livet för dem bägge…

Mina eftermiddagar med Margueritte är en hjärtevärmande och charmig film som manar till eftertanke. Det är exempelvis lätt att inse värdet av ljudböcker och inlästa talböcker som ett hjälpmedel och som en inkörsport till det skrivna ordet.

Personligen har jag överlag svårt för franska filmer, eftersom jag inte förstår en stavelse av språket. Den här filmen rekommenderar jag dock å det varmaste! En fransk filmpärla!

Värt att dö för innehåller rätt mycket våld. Reacher tar lagen i egna händer och har ihjäl den ena skurken efter den andra. Ur ett etiskt perspektiv finns en hel del att diskutera och att reflektera över för den som är på det humöret.

Även om boken är spännande och jag gillar Magnus Roosmanns hesa raspiga stämma så får jag nog klassa Värt att dö för som en massproducerad, själlös action utan större finess och känsla. Språkligt och litterärt imponerar författaren knappast med sina korthuggna meningar, ständigt återkommande favoritord och upprepningar: Han sa, hon sa, Reacher sa…Förmodligen X, förmodligen Y…Den som är ute efter språklig njutning får söka på annat håll!

Intressant att notera är att vagabonden Reacher faktiskt borstar tänderna i denna bok. Fast med tanke på att han inte har något bagage kan man undra var han förvarar tandborsten. I fickan måhända?

Efter att ha lyssnat på Värt att dö för undrar jag om det inte är dags snart för Lee Child att låta Reacher möta sin överman. Slutgiltigt. Jag känner mig i alla fall redo för att lämna Reacher där han står vid vägrenen för att lifta mot nya äventyr. Min längtan efter en originell kvalitetsroman börjar åter spira.

Säga vad man vill, men jag gillar den klipske, intelligente actionhjälten Jack Reacher. Han är en nutida vagabond som reser lätt, helt utan bagage. När han behöver nya kläder köper han nya och kastar de gamla. Han tycks inte ens äga en tandborste. Borstar han ens tänderna? undrar jag förundrat.

I 61 timmar kommer Reacher till staden Bolton, där en gammal kvinna behöver vittnesskydd. Redan i berättelsens upptakt får vi veta att det är 61 timmar kvar, men till vad? Allteftersom tiden går följer nya tidsangivelser, men syftet med nedräkningen förblir oklar. Vad händer när tiden runnit ut? Mördas den gamla damen, eller rent av Reacher själv? Knappast, nästa bok med Reacher finns ju redan ute i handeln. Inte vill väl författaren ha ihjäl sin kassako, eller? Spänningen stiger successivt fram till det spektakulära slutet, som inte alls faller mig i smaken! Jag drar av en pärla från betyget på grund av den otillfredsställande upplösningen!

Det blir ett lågt betyg för den här boken, endast 2 av 5 pärlor. 61 timmar kan nämligen inte betraktas som något annat än lättsam, massproducerad förströelselitteratur av tveksam kvalitet. Fast visst behöver man okomplicerade böcker ibland? Jag verkar ha behov av något lättsmält och lättuggat just nu, för jag har redan siktet inställt på den femtonde Jack Reacher-thrillern: Värt att dö för. Men jag blir grymt besviken om författaren inte på något vis bygger vidare på händelserna i 61 timmar! Det låga betyget till trots så lockar alltså fortsättningen, för Lee Child behärskar i alla fall konsten att skriva spännande!

Lisa Eisenman Frisk och Monica Eisenman – författarna till Systrarna Eisenmans mingelmat – bjöd på couscousfyllda coctailtomater, filodegsknyten och andra läckra smårätter med anknytning till mellanöstern och Nordafrika. Till detta serverades ett utsökt, noga utvalt rödvin (Lindemans Bin 40 Merlot).

 Systrarna Eisenman

Kalasandes på dessa rätter diskuterade vi den libyske författaren Hisam Matars bok Analys av ett försvinnande som ges ut i januari 2012 – absolut en bok att hålla utkik efter!

Speciellt inbjuden till vår bloggträff var Mia Skäringer, som exklusivt för oss berättade om sitt skrivande och sitt skådespeleri. Att Solsidan 3 är under produktion kommer inte minst att glädja mina barn, som för övrigt enträget bett mig komma hem med en autograf till dem var…Tack Mia för alla autografer! Sist men inte minst, tack boktipset och Forum för ett fantastiskt trevligt arrangemang!

 Maria (Minaboktips.se) & Mia Skäringer